Level complete!

Först och främst: tack för alla sms. Ni anar inte hur fint det känns att veta att man inte är ensam efter vägen. Tack alla!

Det var sorgligt att lämna Pat och alla hennes djur i morse. Jag gillade verkligen att hänga med henne. Höra hennes mer eller mindre galna hippieteorier. Vi hade mycket gemensamt och jag hade lätt kunnat roat mig en hel sommar på hennes gård. Men, the road leads on.

En rolig sak som hände var att jag träffade en vän till Pat. Vi åkte till ett buddhistiskt meditationscenter tillsammans och där träffade vi en massa fina människor. En av dessa visade sig vara Emile Hirschs morsa. Alltså han som spelar Supertramp i Into the wild.

Efter en bastant frukost bestående av ris och 5 ägg bar det av. Ha, faan, jag var mätt på de där äggen de första 80 km.  Jag fick även med mig ett lass ägg så jag ska nog klara mig ett par dagar till.

Det var inte tänkt att det skulle bli en rekorddag idag men det bara blev så. Jag susade förbi alla tänkbara lämpliga ställen att stanna på. Till slut kom jag på mig själv med att ha cyklat långt över tio mil. Det närmaste stället där jag kunde få någonting att äta och någonstans att sova var i Christiansburg som låg ytterligare 50 km bort. Det var bara att bita i det sura äpplet och sätta av.

Nu är jag framme i alla fall men jag måste erkänna att jag sett en del överkörda gnagare efter vägen som sett piggare ut än vad jag gör just nu. Jag firade att jag nu är färdig med min första karta genom att ta in på Budget in Motell. Det får det lov att vara värt, duscha och sova i en säng. Jag har inte betalat för särskillt många nätter än på den här resan.

I morgon blir det nog en lite kortare dag. Men det blir på en ny karta och det känns väldigt spännande.

Publicerat i Livsstilsdeflation | 4 kommentarer

Kaktant och hönstant

Jag Har gjort det! Jag är nu på andra sidan appalacherna. Jävlar i havet va brant det var men jag klarade det.

Sedan Charlottesville har jag blivit av med mitt resesällskap. Han ville stanna kvar och vila men jag ville åka vidare. Och det visade sig att det var en bra sak. Första kilometrarna var lite tunga måste jag erkänna. Trots att jag och Travis inte pratade så mycket så kändes det bra att ha någon att vända sig om och se efter.

Ungefär tre kilometer in på min ensamdag trillade jag. Ingenting allvarligt men tillräckligt obehagligt för att lära mig en läxa. Jag kör numera helt utan SPD clippen. De krånglade bara hela jävla tiden och nu har jag ett sår på foten som svider och påminner mig om att det kunde ha gått mycket sämre.

Jag började bergsbestigningen på eftermiddagen och tog mig upp till ett ställe som heter Afton runt klockan tre. I Afton bor The cookie lady. En tant som har tagit emot cyklister under de senaste 40 åren. Hon var väldigt gammal och lite förvirrad, det kröp bland annt runt en massa kommunister i hennes trädgård. Men, hon hade ett hus där cyklister fick bo och där det fanns gott om näringsrik mat. Till och med en liten dusch. Alla cyklister som passerat The cookieladys hus lämnade ett minne efter sig som hon senare hängde upp runt omkring i huset. Eftersom flera tusentals cyklister hade passerat de senaste förtio åren så fanns det massor att titta på. Vad Uttramparen lämnade är hemligt, kanske kan man se det där om man kommer efter mig.

Klockan fem på morgonen dagen efter startade jag min verkliga bestigning. Och tro mig, Appalacherna  är väldigt branta. Min lättaste växel i hela vägen upp. Runt klockan tio kunde jag vända mig om och titta ut över ett otroligt vackert landskap. 

Väl uppe såg jag ungefär såhär kaxig ut. 

Jag tänkte ta den här vägen den lät trevlig men tyvärr var det inte där min rutt gick. 

Man kan tänka sig att man klarat av det svåraste med att bestiga berg om man tagit sig upp för dom. Men det var inte fallet med just de här bergen. Triumfen över att vara uppe byttes snart mot ren skräck. Vägen ner var så brant att mina bromsar höll på att brinna upp. Även om jag pumpade som jag har lärt mig att man ska göra så gick det inte att hålla nere farten på den nivån att jag kunde känna mig trygg. Till slut bromsade jag in, klev av cykeln och gick bredvid i stället. Klart å betalt.

När jag var nära den lilla staden Lexington där jag planerade att campa för natten stannade en röd liten bil bredvid mig. En kvinna i sextioårs åldern frågade mig rakt på sak om jag behövde någonstans att sova. Eftersom det var precis vad jag gjorde så tog hon mig med till hennes fantastiska hus en bit utanför dalen. Där har jag nu bott i hennes bastu. Förmodligen resans hittills trevligaste sovplats.

Pat är författare, hon skriver böcker om höns. Hon gillar höns kan man säga. Jag har atit kanske tolv ägg sen jag kom hit. Hennes senaste bidrag till hönslitteraturen är den här bestsellern:Pat frågade om jag ville följa med på dansuppvisning på kvällen, jag var så utmattad efter dagens cykeltur att jag svarade ja av ren utmattning. Det visade sig vara ett bra initiativ. Jag hamnade på en fantastisk uppvisning av barn och ungdomar. Fick sitta ner i en skön stol i två timmar och bara njuta av dans och musik.   Det var helt underbar. Dansen var inte perfekt men den berörde mig verkligen. Perfektion är så jävla tråkigt.

Efteråt hamnade jag på middag hos Pats vänner, helt underbart, öl och god mat.

Jag fick erbjudandet om att stanna kvar så det gjorde jag. Jag tog en dag ledigt. Har sovit länge. Ätit ägg, följt med på bilutflykt och skaffat mig ett telefonnummer. Så om man vill skicka ett heja på sms kan man göra det till telefonnummer: 540 319 01 87. Utlandsnummret ska vara +1. Hur funkar det?

Nu ska jag bjuda Pat på middag. så jag ska ta å sätta igång med maten.

Publicerat i Livsstilsdeflation | 8 kommentarer

Charlottesville

Cykelbränsle! Kolhydrater… enbart kolhydrater.

Travis leder!

Svalt i en dal.

Till alla som heter Anna, den här är till er: Lake Anna.

Här har jag bott!

Shit! Grönsaker. Typ de enda jag sett sedan jag landade.

 

Som ni ser har jag det riktigt bra! Jag och Travis hänger fortfarande gäng om dagarna. Jag gillar honom fast att han gillar det brittiska kungahuset. Vi har samma inställning till cyklandet, att ta det lungt, starta tidigt, vila mitt på dagen och sen fortsätta. På sätt och vis är jag lite rädd för att vi ska tröttna på varandras sällskap för det är verkligen praktiskt att ha ett resesällskap. Någon att dela vatten och solkräm med, någon som vaktar cyklarna medan man gör ärenden och någon som skrattar år ens försök att härma Virginiadialekten.

USA är kanske inte världens mest veggovänliga land, men jag klarar det bra än så länge. Men jag kommer vara riktigt sugen på grönsaker när jag kommer hem. Det är inte gott om dem.

Förra natten spenderade vi på en brandstation i den lilla staden Mineral. Frivilligbrandkåren höll sina lokaler öppna för supertrampare. Dusch och sovplats. Sweet.

Virginia är fint. Men shit va jag inte längre håller med om att alla är trevliga här. Satan vilka otrevliga personer man träffar när man är ute på landsbygden här. Det här är verkligen Hillbillyland. Dom gillar inte främlingar här.

För tillfället stannar vi i Charlottesville. En fin stad med många restauranger. Vi ska ut och fira att vi tagit oss 190 miles.

Fred!

Publicerat i Livsstilsdeflation | 15 kommentarer

On the road!


Fasiken! Jag vet inte riktigt vad som händer här, men som ni kanske förstår så ligger bilderna här ovan i fel ordning. Men, det här har alltså hänt:

Washington gjorde mig ingenting att åka från, ingenting alls. Jag var mest rädd när jag var där. MR. Taxidriver var mycket skeptisk till huruvida cykeln skulle gå in eller ej, men, det gick bra och jag kom fram till busstationen. Sen var jag på bussar eller busstationer nästan hela dagen. Jag är fortfarande lite förvånad över att det gick så smidigt att ta sig ner. Jag bokade en biljett från mitt kontor i Karlstad och det funkade. Som ni märker har Uttramparens förundran över Internets fördelar inte avtagit än.

Jag kom fram till Williamsburg på eftermiddagen. Där var det inget annat att göra än att sätta ihop cykeln och ge sig av åt fel håll, österut, för att komma till Yorktown där min resa startade.

Bilden på mig här ovan är från Yorktown med Atlanten i bakgrunden.

Den första natten gjorde jag vad jag senare lärde mig kallas Stealthcamping, när man olovligen campar. Det fanns liksom ingenting öppet och ingen camping i närheten (och jag var riktigt trött). Så jag väntade på att solen skulle gå ner och så slog jag upp tältet i bortre änden av en park. Jag kan inte säga att jag hade en god natts sömn. Det är så jäkla varmt och så fruktansvärt fuktigt i luften. Jag svettades och snurrade. Men, Klockan fem på morgonen bar det av genom Virginia.

Det gick bra att cykla i värmen, men så fort man stod stilla så rann svetten. Under min första dag drack jag 8 liter vätska men pissade bara en gång på hela dagen. Man har fullt upp med att få i sig all vätska man behöver.

Mot slutet av dagen stötte jag på en engelsman som är på väg på cykel han med. Vi tänkte slå följe en bit men det har blivit längre än så. Våra kartor lovade ett ställe att köpa mat och vatten på vilket vi båda behövde. Men det utlovade stället hade stängt för flera år sedan. Så det var bara att fortsätta. Trots att jag lovat mig själv att ta det lugnt i början trampade jag 110 km min första dag.

I vår jakt efter mat träffade vi på en fantastisk kvinna som var marathonlöpare. Hon förstod precis vad vi behövde så hon gav oss vatten, jordnötssmör och några speciella godisbitar som var framtagna för marathonlöpare.

Det där är verkligen så det funkar här. Alla är vänliga. (med ett undantag som jag kommer till snart). Så fort man stannar för att fråga någon om vägen frågar de om man mår bra och om man behöver vatten.

Till slut slog jag och min nya vän läger i en skog. Det visade sig dagen efter att det var precis på en massgrav från inbördeskriget. Det var nog tur att jag inte fick reda på det innan.

Men, en verklig fara som jag upptäckte i den skogen var fästingar. JAg tror att jag har plockat bort 14 stycken från mig varav tre bitit sig fast. Det är verkligen det äckligaste djuret i världen. Ingenting plockar fram mina dåliga sidor så som dessa vidriga varelser. Jag vill att de ska lida!

Men, idag har jag och min nya resekamrat kostat på oss ett hotellrum i Mechanicsville. En dusch efter tre dagar utan var helt underbart. Det är också skönt att komma undan från värmen. Så, i morgon blir det Stealthcamping igen så jag ska riktigt njuta av den mjuka sängen i natt.

Publicerat i Livsstilsdeflation | 23 kommentarer

And so it begins

USA alltså. Det är så konstigt för det känns så bekant. Detaljerna, de som inte fångas i filmerna, de är nya. Men panoramat är mig väl bekant. Vår kulturs vagga kanske till och med.

Jag har bara varit i USA i en halv dag men jag har redan sett Empire state building, frihetsgudinnan, vita huset (allt från flygplansfönster) och ett riktigt skräckfilmsmotell (där jag förövrigt bor).

När jag klev av flyget möttes jag av den här skylten:

Då visste jag att jag hade gått av på rätt ställe.

Min cykel fick genomgå vissa kontroller verkar det som. 

Lika så fick jag. Jag fick ta mina första steg på amerikansk mark i eskort av en vakt som tog mig till ett litet rum där jag fick svara på en massa frågor om vad jag egentligen hade tänkt göra i USA. Det blev riktigt nervöst där ett tag. Men rätt vad det var hade de slut på frågor och jag svarade tydligen rätt på en eller annan för de släppte faktiskt in mig.

Sen jag klivit av har jag lärt mig följande:

Shit va mycket socker det är i en milkshake här.

Jag kommer bli knäpp på alla mynt.

Faan va jobbigt det är att alla förväntar sig drix

USA är varmt

En medium kaffe är såhär stor.

Snubben som körde taxin hit till mitt hotell frågade lite försktigt om jag hade tänkt gå ut utanför mitt rum. Han gillede inte riktigt det här området. Jag förstå nog vad han menade. Det här är riktigt läskigt. Ett sånt motell man ser på film, inte ett sånt trevligt där romantiska komedier utspelar sig utan ett sånt där man hittar styckmördade kroppar. Men hotellet är en oas om man jämför med hur det ser ut utanför. Det här är misär. Jag är riktigt glad att jag ger mig av i morgon bitti.

Publicerat i Livsstilsdeflation | 18 kommentarer

Inlägg från Oslo

Jag sitter nu äntligen på Oslos flygplats. Jag är så att säga på väg. Mitt största mål är därmed uppfyllt. Jag har visat för mig själv att jag hade modet att faktiskt ge mig av. Att välja en svårare väg än den som var utstakad för mig. Faan va jag är frän! Idag har all min ödmjukhet blåst bort. Jag tror aldrig någonsin att jag haft bättre självförtroende än jag har just idag. Jag tog mig ända hit. Så, nu får jag sätta upp ett nytt mål. Golden Gatebron låter som ett riktigt bra mål. Jag har ju trots allt ett brev att leverera.

Two roads diverged in a wood, and I—

I took the one less traveled by,

And that has made all the difference.

Gårdagen var fin på många vis. Min telefon var inte tyst i tio minuter. JAg överöstes av lycka till sms. Till och med en lycka till-tårta på jobbet. Kvällen ägnade jag åt att packa och att umgås med de jag tycker mest om. Även om det bara är två månader jag ska vara borta så kändes det högtidligt på något vis. Jag ska trots allt cykla en bra bit.


Nu är den på väg till flygplanet. Själv sitter jag på ett café och dricker vad jag hoppas är resans dyraste kopp kaffe. Om några timmar beträder jag en för mig ny kontinent. I natt sover jag på ett dyrt men centralt hotellrum i Washington. På måndag börjar äventyret. Därifrån får vi sen se om jag är en Columbus på ett skepp eller en André i en luftballong.

En iaktagelse härifrån är att alla jag hittills pratat med av personalen på flygplatsen har varit svenskar. En var till och med från Karlstad. Hon hade hört talas om mitt projekt.

En särskild hälsning till världsmästarkorven, jag kommer snart tillbaka!

Nu ska jag dricka ur mitt kaffe, stänga av datorn, vänta på boarding och sen färdas i ljusets hastighet genom mitt inre. Nästa inlägg skriver jag från andra sidan Atlanten. Till dess får ni hålla till godo med lite av vad som inspirerar mig:

Publicerat i Livsstilsdeflation | 2 kommentarer

Till dig Josef K

Publicerat i Livsstilsdeflation | Lämna en kommentar

Askmoln

Jag sitter på ett hotell i Hagförs. Det är ganska skönt att komma bort från allt för en stund. Hemma väntar en lägenhet som aldrig varit i större oordning. Hemma väntar en skrikande påminnelse om vad som väntar mig på Lördag. I går eftermiddag och kväll stod jag där mitt i all förberedelse och allt packande. Det var så oerhört stressande. Jag vill ju vara sådär minitiöst förberedd som andra äventyrare verkar vara innan de ger sig av. Eller, egentligen kanske jag bara vill sitta på planet på lördag förmiddag och slappna av i tanken att det som inte är med ombord då får jag helt enkelt lov att klara mig utan.

Jag fick efter mycket möda och stort besvär ner cykeln i en kartong igår i alla fall. Största besväret var att få av pedalerna som satt hårt åtskruvade. Min starke far fick hjälpa mig men först när vi konsulterat Shimanos sprängskisser och en ingenjör vågade vi ta i med den kraft som krävdes. Till slut lyckades vi i alla fall och finaste cykeln är nu nedpackad.  Precis efter att jag stängt igen kartongen hittade jag sadeln på mitt köksbord. Då var det bara att öppna och stoppa ner den med. Sen borde allt vara med tänkte en enfaldig Uttrampare som sen vaknade klockan fyra i morse, reste sig upp och slog sig för pannan. Jag hade glömt att tömma slangarna på luft. Det var en jäkla tur att jag kom på det innan cykeln åkte på planet. Det kunde ha resulterat i exploderade däck. Som ni märker är jag ganska förvirrad och tankspridd. Min bästa vän tröstade mig med att det förmodligen bara är en känsla. Att jag inte alls är så illa förberedd och så tankspridd som jag tror. Kanske stämmer det, men jag känner mig hur som helst väldigt orolig.

Det ringde en journalist från Karlskoga Tidning för en stund sedan. Han påminde mig om att jag här på bloggen har beskrivit mig som otränad, att jag inte har några pengar och att jag inte kan någonting om cyklar. Det var så jag började. Det var en av de första texter jag producerade som Uttramparen. Idag stämmer det inte längre. Jag är vältränad, jag har pengar så att det ska räcka och jag kan betydligt mycket mer om cyklar nu än jag gjorde då. Jag har hängett mig åt det här under ett helt år. Det har varit min plan, mitt mål. Mina pengar har gått till reskassan, mina eftermiddagar och kvällar har använts till träning och mina nervtrådar i hjärnan har gjort nya kopplingar för att installera information om cykelns mekanik. Jag har för att sammanfatta det gjort vad jag kunnat för att förverkliga den här märkliga drömmen. Oavsett om Islands naturkrafter släpper iväg mig på lördag eller inte så har jag redan nu nått ett stort mål. Jag har faktiskt givit mig själv möjligheten att resa mig och göra det jag själv vill. Därmed inte sagt att jag inte kommer bli besviken om luften är fylld av aska i helgen. Men jag vet ändå att jag har vuxit, att mitt projekt har gjort saker med mig och att jag aldrig någonsin kommer kunna bli den jag var innan mitt uttramparprojekt.

Som sagt är jag i Hagfors för tillfället. Det här stället och de jag möter här påminner mig om den här låten:

Det fins någonting lite uppkäftigt och kaxigt över att bo här. Samtidigt finns det någonting vackert och stolt över hur de talar. Lite påminner det om hur jag föreställer mig att västern kommer att vara. Men det får vi se, kanske är det bara min fantasi.

Såhär vackert är det här i alla fall.

Jag och min kollega gick upp i ett torn son stod högst upp på ett berg. Vi tyckte att det var lite vindigt där uppe. När vi kom hem fick vi reda på att SMHI utfärdat en klass 1 varning över Värmland på grund av starka vindar.

Publicerat i Livsstilsdeflation | 5 kommentarer

Färdigcyklat!

Nu har jag cyklat färdigt på den svenska asfalten för en tid. Jag tänker numera promenera eller åka buss om jag ska någonstans. Jag är så rädd att någonting ska hända mig eller min cykel. Avslutningsturen blev sträckan Karlstad-Degerfors Tur och retur. Allt gick helt fantastiskt. Jag provade en ny teknik, att växla ner mer än jag är van vid. Bara genom att köra på lägre växlar ökade jag min snitthastighet från 20 till 23 km/h. Detta trots att jag nu hade Beatrice med mig. Till råga på allt är jag betydligt piggare nu än jag normalt brukade vara när jag körde på så höga växlar som möjligt.

Gårdagens kalas var riktigt trevligt. Eftersom jag skulle cykla tillbaka idag så drack jag nästan ingen öl alls. Det gjorde inte så mycket då det fanns oerhört god (och energität) mat att festa loss med. Som kompensation stod det en 2.8 i kylskåpet och väntade på mig nu när jag kom hem.

Jag vet inte riktigt om jag skrivit om det tidigare men jag har märkt att man uppskattar helt andra saker om man är flitig cyklist än man gör annars. Jag kan bli helt salig av ett glas kallt vatten. Mat slår det mesta och att få sträcka ut sig i solen efter ett hårt träningspass är bättre än i stort sett allting här i världen. Ni kan ju tänka att mötas av en kall folköl när man öppnar kylskåpet var en upplevelse.

För tillfället sitter jag och väntar på att vattnet ska komma tillbaka så att jag får duscha. Kronoparken där jag bor har varit utan vatten sen i morse. Det är ganska besvärligt med tanke på att jag har ett tunt lager saltkristaller på huden.

Medan jag väntar på vattnet så ska jag bjuda er på en Uttramparen-dress-up. Här ser ni kall och varm dräkten samt de snygga ben och armvärmarna jag lånat av Johan.

Publicerat i Livsstilsdeflation | 1 kommentar

Uttramparen får ett uppdrag

Det här är Kristina! Hon är kanske den trevligaste Uttramparen känner. Förutom att vara trevlig så jobbar hon som informatör på Karlstad kommun. Som av en händelse bestämde hon sig för att skicka ett vykort på den snygga stenbron i Karlstad till Golden-gatebron i San Francisco.

Det här är vad hon skrev:

Och så satte hon ju på rätt adress:

Hon ville skicka sitt kort med cykelbud så hon satte på ett Postiljohanfrimärke:

Sen var det bara att lägga det på lådan:

Hos Postiljohans sortering fick man lite att fundera på. Men eftersom det var frankerat rätt så var det bara att leverera.

Så, Uttramparen fick uppdraget att leverera vykortet. Nu mera är jag stolt cykelbud. Eventuellt kommer Postiljohan höja portot lite om någon annan kommer vilja skicka cykelbud 600 mil.

För att underlätta mitt uppdrag har de utrustat Uttramparen ordentligt. Jag återkommer med bilder på utrustningen.

I morgon bär det av på sista långturen på svensk mark. Då ska jag åka hem till min far som firar 60årsdag.

Publicerat i Livsstilsdeflation | 2 kommentarer