Rock me mama like a wagon wheel

Ok, jag skriver det nu så har jag det gjort. Kansas är en jävla svettig armhåla. Jag mötte ett par som precis cyklat igenom här. De beskrev Kansas som : Hur kan någon bo där, och varför? Jag kan såhär mer än halvvägs igenom bara hålla med. Kansas är platt, rakt och om man inte är perverst intresserad av stora majsodlingar jävligt tråkigt. Om man har tur och har medvind så kan det vara riktigt tillfredsställande att tillryggalägga ruskiga kilometerantal. Men det finns väldigt många andra riktningar som vinden kan blåsa från än precis bakifrån. Och så är det mellan 40 och 45 grader varmt här just nu. Sa jag att vinden blåser? Har jag berättat att det är varmt. Majs, just ja, jag måste ju berätta att det finns en väldans massa majs här.

Tror att den här bilden beskriver läget ganska bra:

Eller kanske en bild på en snickers som smält i min väska: 

Klockan ringer 03.30, en sömnig Uttrampare packar ihop sina saker. Äter sin frukost och ger sig av utefter vägarna. Att gå upp ruskigt tidigt är ett bra trick om man vill undvika den värsta värmen och framför allt de värsta vindarna. När man vet att man bara ska titta på en rak väg och majs hela dagen och det enda spännande är om vinden kommer vara till fördel eller nackdel är det svårt att hålla humöret uppe. JAg har längtat efter att få fortsätta cykla varenda dag. Men inte här. Jag vill bara ha dagarna avklarade.

Jag är oerhört glad att jag inte är ensam på de här vägarna. Dean har blivit en riktig vän och vi brukar skratta oss till magknip i slutet på dagarna. Till råga på allt har vi teamat upp med tre tjejer. Här ser ni mitt crew för tillfället när de lagar mat på prärien vid den nutida lägerelden:

Mina nya färdkamrater heter Katie, Kersten och Lauren. Man kan kolla in deras blogg här: The localmotive bike tour. Det kan tänkas att det dyker upp en eller annan uttrampare där snart.

Jag gillar verkligen de tidiga morgnarna, eldflugor, svala vindar och soluppgång. Framför allt slipper man se all jävla majs.

På vägarna försöker vi hålla humöret uppe så gott det går. Det har blivit en hel pratande för sig själv och en massa konstiga sånger som ploppar upp. Signaturmelodin till teskedsgumman återkommer ständigt, en och annan Boney M dänga blir det och av någon anledning inte en enda bra låt. Med ett undantag. Den här gör sig påmind ibland. Det är en av Localmotivetjejernas favoritsång och den är fantastisk om man är på resande fot.

Förutom att Kansas är skittråkigt så gillar jag livet här. Har inte sett en dusch på ett par dagar nu men klarar mig bra så länge det finns vatten i en kran. Man kan göra en riktig lyxdusch om man fyller upp sina vattenflaskor och lämnar dom i solen en halvtimma för att få till en bra temperatur.

Det där med vatten ja. Jag har fått köpa två nya korgar för vattenflaskor. Det börjar bli långt mellan husen här. Idag har hela dagen varit på en sträcka helt utan hus. Strax över tio mil av raksträcka och majs. Men det är fortfarande ingenting mot vad som väntar i öknen när vi kommer dit. Det kommer vara svårt att ta med sig tillräckligt med vatten men tydligen så stannar typ varannan bil och frågar om man har så att man klarar sig.

Nevada och jag börjar få en bipolär relation. Ena dagen tänker jag att jag kommer svälta ihjäl där och bli gammat. Andra dagen längtar jag dit nått så enormt. Det kommer bli en fysisk utmaning mot den psykiska som jag nu går igenom. Någon av mina Supertrampar-läsare som har några bra förslag på hur man överlever en ökentur?

Än så länge har jag inte haft ett enda fel med min cykel förutom bromsarna som jag fick byta en bit in på resan. Inte en enda punktering och inte ett enda ekerbrott. Jag gissar att det tyder på tur och en jäkla bra cykel. Samma tur har inte alla som jag cyklar med. Kolla in den här lagningen av ett däck som en av tjejerna slängde ihop efter att det fullständigt havererat. Det fungerade faktiskt förvånandsvärt bra tills hon fick tag på ett nytt däck. 

En titt på kartan för de närmaste dagarna visar att det kan dröja en tid innan jag kommer åt internet igen. Men jag skriver så snart jag kan. Sköt om er. Till mina religiösa läsare, snälla, be för medvind.

Och till Daniel. Jag är just nu i Larned i Kansas.

Publicerat i Livsstilsdeflation | 7 kommentarer

Ledig dag

 

Publicerat i Livsstilsdeflation | 1 kommentar

Kansas it is

För ett par timmar sedan skrev jag på min facebook att jag skulle nå Kansas i morgon. Det var tanken. Tanken var att jag tryckt på lite väl hårt ett tag och att jag skulle nöja mig med mina 10 mil. Men som ni alla vet så blir det sällan som man tänkt sig. Efter världens mest kaloritäta efterrätt på cookie café tittade jag och Dean på varandra och vi visste då att vi båda ville ta oss de sista 6 milen in i Kansas. 

Jag vet att bilden är riktigt dålig men det är de ljusförhållandena man får om man cyklar på en väg som går i västlig riktning och det börjar närma sig kvällning.

De sista 30 milen kan ha varit den lyckligaste stund jag upplevt på egen hand. Jag har upplevt många lyckliga stunder med andra människor men aldrig själv tidigare. De som känner mig vet att jag är rädd för ensamhet och helst är bland andra. Idag var jag lycklig över min egen person, min egen kropp och min egen beslutsamhet. Varenda muskel i hela min kropp bad om att få vila, jag var solbränd från en hel dag i solen, jag var törstig och hungrig. Men, jag var tillräckligt stark för att fortsätta cykla 6 mil extra efter att ha gjort klart mitt mål på 10 mil. Om någon av mina forna gymnastiklärare läser det här så vill jag bara hälsa att det ordnade sig. Killen började röra på sig till slut.

Men jag måste backa händelseförloppet ett par dagar. Ozarkkedjan var det alltså. Branta uppförsbackar och stup till nedförsbackar. Man åker med cykeln (vore synd att kalla det att cykla) i närmare 70 km/h för att sedan några sekunder senare kämpa sig uppför, gåendes med cykeln vid sidan av. Jag gillade nedförsbackarna här, till skillnad från appalacherna så gick de här backarna faktiskt att njuta av. Där var jag livrädd. För att över huvudet taget överleva och komma ner var man tvungen att pumpa sina bromsar varma. Problemet var inte branterna i sig utan mest att det var så kurvigt. Här är det långa raka fina backar där man kunde se hela sträckan och man visste att det inte fanns några hemligheter som väntade.

Trots att nedförsbackarna var roliga gjorde deras motsats att jag är glad att vara ute på platt mark nu. Och platt är det, platt och rakt. 56 km utan en grads avvikelse från tangentens riktning. Efter 56 km gjorde vägen en plötslig liten sväng. Min teori är att asfaltsläggaren måste somnat vid ratten där. Vad jag förstår är de 56 kilometrarna ingenting mot vad som väntar när vi ger oss i kast med Kansas.

Vi har sovit på nya spännande platser, på bord och under lastbilar. Men mest av allt gillar jag att sova i mitt tält. Shit va jag gillar mitt tält. Ibland kan jag längta efter att få krypa in och somna i min mikrovärld hela dagarna. 

När man cyklar får man ibland med sig en eller annan liftare. Den här gynnaren följde med på Deans styre förvånandsvärt långt.

När jag kommer hem tror jag att jag ska skriva en bok om min nya diet och hur effektiv den är om man vill komma i form. Jag kallar min diet för High fat, High carb, High fructose corn syrup-dieten. Allt man behöver göra är att vräka i sig allt det som verkar onyttigt och så går man ner i vikt. (jag ska lägga till en liten stjärna som hänvisar till en pytteliten text där det står att man måste boka in 8 spinningpass om dagen.) Kanske skriver jag en massa om mat nu för tiden, det är för att det är typ det enda jag tänker på om dagarna. Från det att jag lämnar en måltid funderar jag på vad jag ska äta härnäst. Mat är så fantastiskt gott och jag är hungrig precis hela tiden. Det gör att den här bilden inte är så orimlig som den verkar. 

Dean med en halv galon chokladmjölk. Han drack upp hela men påstod att han fick lite ont i magen efteråt. Men jag har upptäckt en ganska obehaglig grej. Jag tänkte att det skulle vara slut på allt socker jag sätter i mig nu för ett tag så jag startade den här dagen helt sockerfritt. Men det gick så segt och jag var så jäkla trött. När jag sen passerade en läskautomat vaknade Gollum innom mig till liv. Min älskade pepsi ropade den. Så jag klev av cykeln, betalade de tre kronorna som det kostade och halsade i mig hela burken. Efter det har jag känt mig oövervinnerligt stark hela dagen. Så. Sockerknarkare på 28 dagar. Jag bara undrar när jag får mitt amerikanska medborgarskap.

Jag har hittat en ny hjälm. Jag tappade visiret på min gamla och det var riktigt jobbigt att åka utan på eftermiddagarna när solen började sjunka. På ett av ställena vi stannade på fanns det en låda där andra cyklister hade lämnat kvar sådant de inte behövde. Någon tyckte sig inte behöva sin gula hjälm så jag bytte in min mot den. Nu har jag nordamerikas kanske fulaste och defenitivt gulaste hjälm, men den har ett visir och då kan jag stå ut med det mesta.

Jag måste också berätta om hur hunden dog. Det här är hemskt och jag var väldigt illa berörd och chockad efteråt. På en resa där man mest känner, mer än man tänker kan en hunds död gnaga på en. Jag säger inte att det var mitt fel att hunden dog. Men om det inte vore för mig så skulle hunden fortfarande vara i livet.

Det har hänt att jag har önskat livet ur en och annan byracka som jagat oss efter vägarna. Jag har förbannat deras ägare som inte kopplar hundarna och jag har sparkat både en och flera som kommit för nära. Men det som hände i förrgår ville jag inte att det skulle hända.

Såhär gick det till. Lång raksträcka med ett hus på vänster sida. Jag kom i ganska god fart. Dean låg några tiotal meter bakom mig. När jag kommer fram till huset ser jag att en stor svart hund reser sig upp och börjar springa ut mot mig. Hundens matte ropar då på hunden att den ska stanna. Hunden saktar in och jag fortsätter. Bara någon sekund efter att jag passerat huset hör jag hur en bil tutar. Jag vänder mig om för att få se en syn som sedan spelades upp på för mig många gånger innan jag skulle somna. En stor röd pickup som jag precis mött kör på hunden. Den kör över hunden med framhjulen och bakhjulen slungar ut kroppen mot Dean som är precis bredvid när det händer. Hundens kropp flyger och landar på vägen. Den röda bilen fortsätter och försvinner snart bakom ett krön. Jag lämnar min cykel i diket och springer tillbaka efter vägen. Dean står som förstenad. Hundkroppen ligger bara några meter ifrån hans bakhjul. Man förstår när man ser djuret att den är död. Jag tänker inte beskriva kroppen mer än så. På gården står hundens matte och skriker i förtvivlan. Vi försöker fråga oss för om det är någonting vi kan göra men hon skriker bara åt oss att vi ska ge oss av, att vi inte kan göra någonting. Hon är upprörd och ber oss att ge oss av. Så vi har ingenting annat att göra än att cykla iväg. Egentligen förstår vi inte riktigt vad som har hänt förens någon halvtimma senare när vi sitter vid vägkanten, tysta och fundersamma. Jag tror att Dean sov minst lika dåligt som jag gjorde den natten.

I natt och i morgon natt sover jag i en bäddad säng på ett riktigt sunkigt motell. När som helst annars hade jag rynkat på näsan åt den smutsiga mattan och den snea tv-bilden. Nu är det himmelrike. Jag och Dean har satt viss heder i att inte se solljuset på hela dagen i morgon. Vi ska kolla på Family Guy hela dagen och beställa mat till rummet när vi blir hungriga. I natt kan ingenting väcka mig.

Sköt om er mina vänner, Uttramparen trampar vidare.

Publicerat i Livsstilsdeflation | 5 kommentarer

Berg och dalbana på riktigt.

Där jag växte upp fanns det en liten kanal, eller, i alla fall kallades den för kanalen, egentligen var det ett litet vattendrag som stod väldigt stilla. Kanske fanns det abborrar där, kanske är det bara någonting som jag diktar upp så här i efterhand. Men jag tror att jag metade en del där. Någonting som jag helt säkert vet är att jag och min storebror brukade leka att det var missisippifloden och att vi båda var Huckelberry Finn. Ingen av oss ville vara Tom, han var lite för tam och välkammad. Så den här midsommaraftonen var speciell för mig. Jag har nämligen upplevt en barndomsdröm. Jag har åkt över Missisippifloden. Den var precis så respektingivande och mystisk som jag någonsin kunnat föreställa mig.

Att ta sig över Old man river innebär att man kan lägga upp den här bilden. Missouri började väldigt platt i ungefär två mil. Sen blev det åka av. UUttramparen är nu mitt inne i Ozarkbergen. Här finns det två sätt att färdas, uppför eller nedför. Ingenting däremellan. Brant upp och brant ner. Aldrig någonsin någonting däremellan. Men jag måste säga att jag gillar det. Man vet att man får tillbaka det man sätter in på uppförskontot, man får det tillbaka i nya hastighetsrekord och fantastiska svalkande vindar.

Tidiga mornar nu, klockan ringer 04.30. Efter att man packat ihop och gjort sig klar för avfärd är klockan snart 06.00. Det innebär att solen har gått upp men värmen har ännu inte stigit. Vindarna lär vara mindre motarbetande på morgonen, någonting som kan komma att vara användbart när Uttramparen snart kommer in i Kansas.

Annars har jag sett några skyltar idag som jag gärna delar med mig av.

En del barn är snabba, andra är lite långsammare. Här bor de långsamma.

För alla som vandrat i The Capital Wasteland kommer gilla den här skylten:

En del av mina läsare förstår vad jag menar, till er andra kan jag bara säga: Spela mer tv-spel!

Avslutningsvis hittade jag den här bumper-stickern idag.

Jag får för mig att den som äger den här bilden inte skulle vara kompis med ägaren av bilen med Bumper-stickern jag såg häromdagen. Där stod det: There is no flag large enough to cover the shame of killing innocent people.

Eftersom vi började så tidigt i morse kom vi fram till dagens mål Farmington tidigt på eftermiddagen. Här blev vi, av polisen, hänvisade till vad som förmodligen kommer vara resans lyxigaste boende. Här har de inrett en lägenhet åt cyklister. Här finns: Sängar, två soffor, en tv, internet, tvättmaskiner, ett kök, en cykelverkstad, dusch och en mycket innehållsrik tips-på-vägenbok. För detta vill de ha en frivillig donation. Eftersom det är midsommarafton och eftersom jag precis räknat ut att jag betalat mer för glass än för husrum på den här resan så var jag generös.

Med massa tid gick jag och min sputnik på bio, 3d bio.

Vi såg The green lantern, en av de sämsta filmerna jag sett faktiskt. Men det gjorde inte så mycket. Jag gick runt i jeans och t-shirt i ett par gympadojor. Jag kände mig inte som en cyklist utan som vem som helst. Det var skönt. Men, vi insåg att vår identitet som cyklister har sina fördelar. När Uttramparen har på sig sina cykelkläder kommer folk fram och frågar hur långt han har åkt, hur långt han ska åka och om det är jobbigt. Ibland blir man bjuden på frukost, ibland får man kallt vatten. När jag inte har på mig cykelkläderna är jag vem som helst, men med ovanligt ful solbränna och ovårdat skägg. Jag vet inte riktigt vad jag gillar mest.

Nu ska jag poppa popcorn och sjunka ner i soffan en stund. Men det blir tidig sänggång i kväll. Klockan ringer 04.30 och i morgon har jag en hel del bergsbestigning att göra.

Publicerat i Livsstilsdeflation | 3 kommentarer

Old man river!

Alla ni som spelat något av GTA-spelen skulle känna igen sig där jag är nu. Jag sitter på en bar som ägs av någon typ av MC klubb. När jag tittar mig runt omkring i rummet ser jag två fyra personer som har sina revolverhölster mycket synliga. De gillar cyklister och låter oss bo i deras bunkbed-house. Det är vad det låter, en friggebod med våningssängar.

Här kan man bo tänkte Uttramparen och bestämde sig för att ta en dag ledigt. Jag är i Chester precis vid bron som kommer att ta oss över Missisippifloden och in i Missouri. Tanken var att vi skulle fortsätta ett par dagar till men både min och Deans kroppar sa stopp idag. Vi har gjort lite för många miles på lite för kort tid. Men jag kan tänka mig att den här staden kommer vara trevlig. Karl-Alfred kommer härifrån och det finns ett museum som jag ska besöka i morgon. Vafaan, vem översatte Popeye till Karl-Alfred? Det är ju superknäppt.

Vi har cyklat på en och annan cool väg den senaste tiden. Här kommer ett smakprov. 

På den sista bilden ser ni en härligt översvämmad väg. Dean tyckte ett det verkade vara en superbra idé att cykla över. Det var det inte. Hela hans kärra fyldes med vatten. Så vis av andras erfarenhet vadade jag försiktigt över.

I morgon sovmorgon så därför njuter jag av den fina amerikanska ölkulturen i kväll. Jag hittade det här lilla lokala bryggeriet som verkligen tillverkar högkvalitativ öl.

Snart kommer min friterade Brownie in. Det är en annan lokal specialitet som man tydligen ska prova om man bor här.

 

Publicerat i Livsstilsdeflation | 5 kommentarer

Illinois

När jag tittar upp från skärmen kan jag se hur dagsljuset blir svagare och svagare över Ohiofloden. Jag är på den västra stranden vilket innebär att jag är i Illinois. Det har blivit en hel del kilometer de senaste dagarna. Det märks, jag är trött. Inte så att jag är utsliten, men jag är väldigt trött. Har ont i knäna, ont i händerna, handlederna, fötterna men framför allt har jag ont i min solbrända hud. Det verkar inte spela någon roll vad jag gör, solen kommer igenom alla kläder och all solskydd jag smetar på.

Jag kände mig lite tvingad att skriva om mina umbäranden här i det nya landet. Allt har bara varit positivt jag beskrivit sedan jag kom. Och det är verkligen fantastiskt. Men, min kropp är inte byggd för att sitta på en cykelsadel åtta timmar om dygnet. Jag längtar redan efter att få se vad som finns efter vägen i morgon men jag vet att jag kommer vara glad när ännu en dag är över. I morgon blir vi klara med vår tredje karta. Igår såg jag för första gången på en världskarta hur långt jag har cyklat.

Ett tankeexperiment vore att stanna och ta ett kort på varenda överkört djur jag såg efter vägen, katalogisera och spara i någon slags morbid fotoalbum. Men det skulle antagligen resultera i att den här resan skulle ta oändlig tid och att man skulle kunna göra skräckfilmer om mig och min morbida samling.

Jag tänker däremot bjuda på den här bilden. 

Jag måste berätta om stormen också. Eller egentligen har det varit flera men bara en som jag verkligen fick uppleva. Den första stormen upplevde jag inifrån gymnastiksalen jag beskrev i mitt senaste inlägg. Regn som var så kraftit att vi inte kunde komma igång med cyklandet hur gärna vi än ville. Så i stället sov vi några timmar extra (man kan alltid sova om man inte har någonting annat för sig).

Men den andra stormen kom mer olägligt. Tidigt morgonen efter natten den första. Den natten sov jag i en pavilliong i en park. Eftersom jag hadde tak över huvudet brydde jag mig inte om att slå upp tältet. Men det skulle jag ha gjort. Klockan halv fem på morgonen vaknade jag av vad jag trodde var någon som hällde hinkvis med vatten över mig. Det var det inte. Det var hårt regn som blåste in och fullständigt dränkte mig och min sovsäck. Det var bara att packa ihop.

Som tur är hade vi en natt framför oss där vi visste att vi skulle få sova inomhus. Kyrkan i Sebree är välkänd bland cyklister på den här rutten, jag förstod snart varför. Varm dusch, säng och framför allt, ett lagat mål mat. Pastorns fru hade alltid velat åka utomlands och missionerat men av någon anledning tillät inte hennes hälsa det. Så i stället öppnade hon upp sitt hem och sin församlings kyrka för cyklister och bjöd dom på mat. Jag har ingenting emot att be en bordsbön om det kniper, om sen bönen serveras med makaroner, sallad, majsbröd, bönor och den största portionen glass man kan tänka sig så är jag redan frälst som ett vittne.

I kyrkan mötte vi två andra grupper med cyklister som kom väster ifrån, så vi gjorde det man bör, tipsade om olika hotspots efter vägen. Vilket oftast innebär var man kan få duscha.

Innan vi gick och la oss blev vi ombedda att sätta en nål på en världskarta där vi ansåg oss höra hemma. Min Karlstadnål var märkligt ensam.

Ett av de ställena vi blev tipsade om var Rose Inn i Elisabethtown. Det är egentligen ett B&B men hon som äger stället gillar cyklister så hon låter oss slå upp tält i hennes trädgård och låna hennes dusch. Jag tror faktiskt att jag spenderat mer pengar på glass än på husrum på det här äventyret.

Så då är vi tillbaka där jag började mitt inlägg. Nu har det blivit så mörkt att eldflugorna börjat komma fram. Eldflugor kan vara det jag kommer att sakna mest när jag åker härifrån. 

Publicerat i Livsstilsdeflation | 8 kommentarer

Friterat jornötssmör, hembränt, crack och cigg!

Ok, ni ska inte tro att det är någon hälsoresa det är jag är ute på. För att bevisa det tänker jag nu lägga upp bildbevis på vilket dålighetsliv jag för här på andra sidan Atlanten.

Bilden är tagen hos David som jag avslutade mitt förra inlägg med att beskriva. David Beslöt sig för att supa ner oss helt enkelt och han lyckades riktigt bra med sitt Moonshine från kentuckys mindre välkända destillerier. Efter ett par glas sprit var det inte svårt att lura i en gamma nicotinist en cigg och förfallet var totalt.  Sprit som serveras ur burk ska jag hedan efter aldrig mer dricka. Hur som helst hade vi en alldeles fantastisk kväll tillsammans med David. Hjälmen av för det. När vi vaknade morgonen efter med en god portion skallebank insåg vi att vi var tvungna att cykla en bra bit innan vi kunde hitta någonstans att sova följande natt. Men, ingenting botar baksmälla så bra som en ordentlig cykeltur som min mamma alltid brukar säga.

Vi gav oss av mot nya äventyr. Det känns verkligen så här. Det kan kännas tungt att lämna en trevlig plats men man vet att man kommer sova gott nästa natt också. Man vet att allt kommer att ordna sig. Det enda man ska tänka på är att göra sina 65 miles och sen kommer resten att fixa till sig på ett eller annat sätt.

Fler vittnesmål om hur trevliga alla är mot svenska cyklister kommer här. Den här snubben:

Jag och Dean käkade frukost på ett litet ställe efter vägen. En gubbe kommer och slår sig ner vid vårt bord, börjar prata om cyklar, vägar och kartor. Han hade bott efter vår rutt i flera år och sett många fullastade cyklister komma förbi så han hade en god uppfattning om vilka vi var och vad vi gjorde där. Efter en liten stund reser han sig upp, går fram till kassan, kommer tillbaka och berättar att han har betalat vår frukost.n Jag hinner precis ta hans bild innan han sätter sig i sin bil och åker iväg. Jag är ovan vid denna vänlighet men jag måste säga att jag inte skulle ha klarat mig långt utan den.

För två dagar sedan hindrades vår framfart av detta. Det händer rätt vad det är men vanligtvis går det att leda cyklarna vid sidan av vägarbetet eller vad det nu är som hindrar biltrafiken från att ta sig fram. För Uttramparen blev det den här gången en annan typ av utmaning. 

Om man är postbud så gäller det att man ser till att leverera breven, oavsett vad för hinder man möter. 

Back on track på andra sidan bron. Hela manövern tog ungefär 20 minuter, omvägen vi hade behövt ta för att komma runt var över 20 miles så vi var riktigt nöjda med vad vi åstadkommit.

Er uttrampare rör sig stadigt genom Kentucky, det är skönt att vara borta från de branta Appalacherna. Här är det väldigt backigt men mer som kullar än de vansinniga stup som vi vant oss vid. Det här är kolarbetarnas, crack-kokarnas, hästuppfödarnas och banjospelarnas land. Hög arbetslöshet och en god portion maktlöshet gör att många sluter sig i små klaner där man inte riktigt gillar främlingar. På en del ställen där vi stannar och frågar efter vägen får vi inte något svar. Sydstatsflaggorna vajjar i vinden så att man nästan kan tro att man är i Kil. Dean påminner mig dagligen om att inte knacka på hos någon om jag skulle få slut på vattnet. Många här har förstört sitt sunda förnuft med amfetamin och man bör inte hälsa på ens om man är törstig.

Vi stannade och hade en vilodag hemma hos Andy och Page som bodde en bit utanför Berrea. Det var helt underbart att inte cykla på en hel dag. Tänk att det kan vara så skönt att inte göra någonting som man gillar så mycket. En vilodag som verkligen innebar vila. Jag låg i en soffa och klappade på den här lilla kompisen nästan hela dagen. Utanför regnade det och åskade så en varm hund på magen var fint för själen. Som tack för hjälpen bjöd lagade jag middag. Min paradrätt, ris och linser så klart. När jag handlade ingredienserna på en Waalmart i närheten tittade kassörskan på mig och sa: You sure eat healthy food, do ya. Jo, jämfört med all majssirap som finns i allt här så är det kanske så, men i så fall är typ all annan mat nyttig.

Att hänga runt i Andy och Pages hus var så trevligt att de första tramptagen dagen efter kändes lite tunga. Men så fort man kom igång och benen började minnas vad det var de var gjorda för att göra så kändes det bra igen. Den natten sov vi på en golfbana 14 mil väster om Berrea. Vi kom dit sent och ingen var där så vi tänkte att det var i sin ordning om vi sov under deras picknicktak.

Uttramparen firade att han nu är en god bit in på sin tredje karta med en extra fin middag. Förmodligen den minst smickrande bilden som någonsin kommer att publiceras på er Uttrampare.

Man lever ett konstigt men ganska behagligt liv här. En dusch är förmodligen det bästa i Uttramparens värld, ett mål mat som är varmt är otroligt, att få sova inomhus är en oerhörd lyx. Och vet ni, jag gillar det. Om jag ska vara ärlig så kan det ha varit så att jag innan jag kom hit tänkte göra det här för att kunna säga att jag en gång har gjort det. Det har verkligen förändrats. Jag gör det här för att det är så jäkla gött, för att jag älskar att leva det här livet. Jagh älskar att sova som ett barn, eller snarare som en patient på ett operationsbord, jag älskar att känna tillfredsställelsen av att ha åstadkommit någonting varje dag och jag älskar att inte riktigt veta vad som kommer hända under dagarna. Det här äeventyret har visat sig vara så mycket trevligare och mer äventyrligt än jag någonsin kunde föreställa mig. Givetvis saknar jag mina vänner och de jag älskar hemma men jag vill nog helst att de ska vara här. Åtminstone om kvällarna.

I natt sover vi i en gymnastiksal i Hodgensville. Egentligen låter de inte cyklister sova inomhus men utanför rullar århundrades åskoväder så de gjorde ett undantag. Det är vi riktigt glada för. Dusch, tak och en dörr, vad mer kan man någonsin önska sig. Jo, det vore kanske möjligheten att kunna gå två och två på toa samtidigt. 

När regnet började var vi vid Abrahamn Lincolns födelseplats. Vi var där först för att se om vi kunde campa där. De sa nej men de erbjöd oss en riktigt risig stuga där vi kunde bo för 65 dollar. Jag höll på att ge med mig men Dean övertalade mig att vi skulle fortsätta en liten bit till. Det var svårt att övertala mig att vi skulle ge oss ut i regnet igen men jag gick med på det till slut. Och tur var det. Nu bor vi bättre och gratis. Som tack för god övertalning bjöd jag på middag i kväll. Ni skulle alla bli förvånade över hur mycket mat två personer kan äta. Men vi var riktigt hungriga. Majsbröd, bönor, macaroner, potatissallad, kokta grönsaker, coleslaw, äggsallad, bröd, lökringar och en efterätt som bara bör ätas av personer som cyklar 100 km om dagen sex dagar i veckan. Friterat jordnötssmör med grädde. Det du Anna Skipper. När personalen hörde att jag inte var från Kentucky bjöd de på en bit tårta efteråt som avslutning. Jag tror aldrig att jag varit så mätt någonsin tidigare. Men nu trekvart efteråt börjar jag känna mig lite sugen igen.

Nu ska jag skynda mig i säng så att jag hinner få mina tio timmar innan det är dags att sätta sig på cykeln igen. Cykla, äta och sova. Det är verkligen det enda jag gör.

Sköt om er!

Publicerat i Livsstilsdeflation | 6 kommentarer

Kentucky fried bikers

Det är inte så tätt mellan wifi-zonerna här så jag hoppas ni har överseende med mina sporadiska uppdateringarna.

Sen sist har jag lagt en hel del väg under mig. jag har till och med tagit mig in i en ny stat:

Men jag vill börja i en annan ände. Jag vill börja med den här bilden. 

Det här mina damer och herrar är Smores. Socker mellan lager av socker. Min sista kväll på campingen där jag var strandad avslutades med att parkarbetarna adopterade mig. De såg till att jag var mätt och underhållen. Bland annat tyckte de att jag bara måste prova denna amerikanska delikatess. Man kan väll säga att det var sött och energirikt i alla fall.

På morgonen körde en av dom mig in till cykelverkstan, det var verkligen skönt för det var en omväg på nästan fyra mil för mig. 

Thanks for the ride Ellen! (if you ever read this)

Nu har jag i alla fall nya bromsklossar. Jag beställde ett extra par men fick bara en uppsättning. Jag gissar att jag får fixa en till uppsättning så småningom.

Sen sist har jag stött på den här förträfflige herren. Han heter Dean och är ett sjuhelsikes resesällskap. 

På bilden sitter vi utanför en restaurang som visade sig vara stängd. Det var problematiskt eftersom vi båda var oerhört hungriga. Så, utanför restaurangen satt vi och åt kakor och jordnötssmör. Jag har köpt mig en stor burk jordnötssmör som verkligen är behändig att ha med sig. Man är liksom alltid hungrig när man cyklar 100 kilometer om dagen.

Jag har precis ätit en hel subwaymacka och en bakad potatis. Detta sköljdes ned med en halvliter appelsinjuice och en kall öl. Jag har nog aldrig riktigt varit en storätare men här blir jag förvånad hur mycket mat det går ner i min mage. Trots detta verkar det som om jag går ner i vikt. Annas är det nog så att de amerikanska portionerna är anpassade efter supertrampares aktivitet. Jag cyklar mellan 6 och 8 timmar om dagen. Då går det åt en del kalorier. 

Jag och Dean har levt finfint luffarliv en tid. Vi har bott i en park och i två kyrkor. Det där med kyrkorna är en cool grej, församlingar som öppnar upp sina kyrkor för cyklister. Helt och hållet. I en fick vi till och med mat. 

Den här skylten kände jag igen från Johan och Philips blogg och mycket riktigt. Den här bilden är till er mina vänner: 

När vi kom fram till kyrkan med maten var jag så trött och så utpumpad på energi att jag bara satt på kyrktrappan och grät över all den vänlighet jag har mött. Jag blir matad och får tak över huvudet, jag blir omhändertagen och får vägen beskriven för mig. Den här resan har verkligen lärt mig vad vänlighet innebär.

Det är svårt att skydda sig mot solen om man är utomhus precis hela dagarna. Men jag gör så gott jag kan.

I går passerade vi Breaks nationalpark. Där var det mycket vackrare än vad man någonsin kan beskriva med en bild, men man kan ju ge er en liten hint.

Varje gång jag tar upp kameran tänker jag att det aldrig kommer att bli en rättvis bild av verkligheten. Men Dean brukar påminna mig att om om någon vill se hur det är att göra den här resan så får de göra det själva. Jag kan bara hålla med, sätt er upp på cyklarna och kom över. Det här måste upplevas. Min blogg och mina bilder är en halv promille av vad äventyret innebär. Jag kommer att prata om det här resten av livet, så ni som står mig nära, ni får förbereda er på att höra mycket om det här i flera år framöver.

I natt sover vi hos David vid Knott historical sociaty. Ett bed and brakefast som slår allt annat jag sett. David har ett litet larm som förvarnar honom om att det är besökare på väg. När han hör signalen går han in och gör i ordning iste som han möter upp med. Sen bjuder han på bakad potatis. Efter att man ätit upp får man en öl och sen det största lasset glass man någonsin sett. Tydligen ska man få ett glas brandy innan man går och lägger sig vilket låter väldigt trevligt.

Jag mår så jäkla bra här, trots sen fysiska utmaningen. Det enda som saknas mig är mina vänner, särskilt min bästa vän.

 

Publicerat i Livsstilsdeflation | 16 kommentarer

Jag har beväpnat mig

Japp. Man måste vara beväpnad om man är i USA. Så jag skaffade mig ett par hagelgevär och en revolver. Nej, inte riktigt men jag har faktiskt varit inne i en vapenaffär. Jag har varit med om en del hundsituationer, ingen farlig än men ganska skrämmande. Och då är jag fortfarande i Virginia. Tydligen blir det värre i Kentucky. Så, jag har köpt en burk pepparspray. Jag hoppas inte att det skadar dom, bara att det är tillräckligt obekvämt för att de ska lämna mig ifred.

Jag tog en tur in till cykelverkstan idag igen. Mina bromsar hade inte kommit än vilket var lite frustrerand. Det är verkligen fint att hänga runt här i nationalparken, gå på strövtåg och bada, men jag vill ju iväg, jag vill lägga kilometer bakom mig och atlanten, jag har ju en kontinent att korsa. Min cykelmekaniker ser ungefär såhär cool ut:

Så jag gissar att min cykel kommer vara i trygga händer tidigt i morgon bitti så att jag äntligen kan komma iväg.

Hundar är bara en av många sorters djur jag har sett på resan. Hjortar, ormar, gnagare, tvättbjörnar, sköldpaddor och en rad insekter jag aldrig sett tidigare. Som den här till exempel. Kolla in storleken på den jämfört med mitt finger. Den var jäkligt stor. 

Ja, jag lovar härmed att jag inte ska äta socker igen på mycket länge efter att jag kommit hem från den här resan. Satan va trött jag är på att typ allt man äter är godis.

Publicerat i Livsstilsdeflation | 4 kommentarer

Strandad

En del saker har hänt som jag inte riktigt hade räknat med. Bland annat tog nedstigningen från de högre bergen väldigt hårt på bromsarna. Jag insåg i morse att jag verkligen måste skaffa nya bromsbelägg. Det är inte längesedan jag bytte men jag gissar att kärran bakom mig gör sitt till.

Så, idag kom jag till den lilla staden Radford. Där skulle det finnas två cykelverkstäder. Det gjorde det men ingen av dom hade mina bromsbelägg inne. De kunde däremot beställa hem. Tidigare på dagen hade jag fått följe av en amerikansk kille som skulle åka samma rutt som jag. Så där stod jag med två val. Att fortsätta med trevligt sällskap men opålitliga bromsar eller låta sällskapet åka vidare utan mig.

Jag valde säkerheten och ensamheten för en stund. Jag tror att det är nyckeln till det här äventyret. Att ta det säkra före det osäkra. Att lita på sig själv och sin egen inuition. Så min sa idag åt mig att jag skulle vänta här på campingen vid Claytor lake state park. Bromsbeläggen ska komma på torsdag så jag har två dagar att slå ihjäl. Men sen är jag back on track.

Den här campingen är helt otrolig. Jag ska lägga upp lite bilder så får ni se att jag nog ska stå ut med att vara strandad här en tid. 

Men det är en grej som redan börjat irritera mig med det här landet. Och tro mig, jag försökre verkligen att inte ha någon sån där Why dont they do it like we do it in Sweden attityd. Jag uppskattar en massa saker med USA. En hel del grejer som jag inte trodde att jag skulle gilla. Men fick jag vara president här ett tag så skulle jag införa allemansrätt på en gång. Om ni bara vista hur frustrerande det är när man har cyklat skitlångt, man kommer fram till en fantastisk plats, en liten flod med en mjuk äng. Men, allt är inhägnat i taggtråd och någon har satt upp stora skyltar där det står att det är förbjudet att beträda området. Riktigt irriterad blev jag när jag såg det här. 

När jag såg den skylten tyckte jag att det var konstigt eftersom det var ett hopptorn där folk hoppade ifrån. Så jag frågade varför man inte fick bada. Jo rå, det fick man vist det. Men man var tvungen att betala 3 dollar. Att vada var gratis men om man ville simma så var man tvungen att betala.

Men, för de pengarna fick man se baywatch på riktigt.

Publicerat i Livsstilsdeflation | 4 kommentarer