Uttramparens högtravande avsked

Så, vad skriver man efter någonting sånt här? Hur sammanfattar man, hur avslutar man. Reflections on a revolution är liksom redan skriven. Jag måste skapa någonting nytt, göra eget, göra själv.

Jag kanske borde börja kronologiskt med min tid efter det att ni sist såg mig på bron fram till idag två veckor efteråt då jag sitter på en buss som åker genom ett regningt Värmland.

Men jag tror att jag gör bäst i att prata om tomheten. Om det vakum som uppstår efteråt. Jag har förändrats i mina grundvalar, jag kan med fog påstå att jag inte är samma person på den här sidan sommaren som jag var i våras. Någonting hände med mig, någonting förändrades. Allt det gamla finns kvar, delvis som ett minne men också som en verklighet, men till det gamla har nytt tillkommit. Jag är som en uppblåst ballong. Fortfarande samma ballong som när jag var platt, men förändrad, omformad, uppblåst. Jag har förändrats men min stad är sig lik, mitt älskade värmland ser ut som det har gjort de senaste tusentals åren. Så trots att allt annat är lika så har jag förändrats med en sådan kraft att de ögon jag använder för att se min värld avbildar den på nya sätt.

Det känns tomt, vem är man när man inte är Supertrampare? Det finns många epitet jag skulle kunna tänka mig, Marathonlöpare, sjörövare, magister, pappa, partisan, konstnär eller avslappnad. Men ingenting har ännu presenterat sig. Jag är liksom som vanligt fast med 600 mil i benen och i skallen. Som vanlig fast helt förändrad.

Det känns tomt och varje gång jag ställer mig i duschen växer tomheten. Det jag tidigare längtat efter och inte kunde släppa med mina tankar, rinnande varmvatten som löser upp vägdam och svett. Helt plötsligt är det åter vardag. Första gången var det fantastiskt, andra gången underbart, tredje gången var det skönt och nu är det redan rutin. Var det såhär livet var?

Jag känner mig samtidigt uppfylld. De människor som jag älskar och som jag saknat, de som frågar hur det har gått, de som fortsätter fråga därför att de vet att jag behöver prata. De fyller mig mer nu än någonsin tidigare. När jag hungrar efter den ständiga rörelsen äter jag mig mätt på deras kärlek.

Många frågar hur det har varit. De flesta vill veta vad som har varit farligt. De flesta gör jag nog lite besviken då jag inte har så många historier om farlighet att berätta. Mitt äventyr har inte varit av den våldsamma, explosiva formen. Mitt äventyr har varit av ett långsamt, fredligt och relativt ofarligt slag. Som en ständig rörelse snarare än en explosion. Som universums utvidgning snarare än Big Bang. Det har inte varit farligt. Det har varit långt och länge. Den längsta sommaren i mitt liv. Mycket möjligt att det även är den bästa.

En rörelse genom en kontinent med en kultur som jag trodde att jag skulle förakta. En kontinent med ett folk jag tidigare lärt mig vara okunniga. Jag älskar när jag får lära mig att jag har fel. Det är då jag växer. Resan genom Virginias gröna värme. Kentuckys uppkäftiga och egensinniga hillbillys. Illinois vackra floder. En resa genom Missouris berg och dalbana. Kansas oändliga ändlighet. Colorados hisnande vackra berg. Utahs undervattensmånlandskap. Nevadas skoningslösa torka. Slutligen även en resa genom Californias berg och apelsinodlingar. En resa in i mikrokosmos, ut i makrokosmos. In i själen och ut i världen. Precis så som en vacker och utvecklande kärlek ska vara. Ja, jag vet att jag är högtravande, men ni får lov att stå ut med mig, det finns inget annat sätt att beskriva det hela utan att ta till de största superlativ man har i sitt vokabulär och de mest högtravande formuleringarna. För när annars skulle man använda dom om inte då man försöker beskriva vad det innebär att korsa en kontinent med benstyrka och hjulets rullning.

Jag ska berätta lite om min tid i California i alla fall. Dean hade en bekant som hade en bekant som bodde i närheten. Så vi fick bo där. Rese och Bob var två hängivna löpare och hundägare som öppnade upp sitt hem för oss. En avskedspresent från USA på något vis. Så, i tio dagar skrotade jag runt i ett fint villaområde. Rastade hundar, lagade mat, pratade om löpning och cykling, rensade ogräs, gick promenader, rensade ogräs, lärde mig äta vanliga portioner, rensade ogräs och tittade på tv. Min tid där lämnade ingenting övrigt att önska om det inte vore för det faktum att jag längtade hem precis hela tiden. Jag var ju liksom färdig med min resa.

Mina promenader var till en början plågsamma. Cykelben och promenadben är inte samma sak. En hel dag gåendes i San Franciscos backar gav mig en sån träningsverk att Dean fick hjälpa mig ur sängen dagen därpå.

Dean fick åka hem ett par dagar före mig. Ett sorgligt farväl på en tunnelbanestation till en ny vän. Jag har aldrig skrattat så mycket med någon annan människa. Jag har heller aldrig varit så hög på endorfiner och dopaminer efter heldagar med motion som med Dean så det är kanske inte så konstigt.

Så en dag i mitten av augusti fick jag åka hem. En plågsamt tråkig flygresa där jag gjorde vad jag ägnat sommaren åt ogjort. På flygplatsen i Oslo väntade kramar, leenden, kärlek och efterlängtade återseenden. Jag var äntligen hemma.

För några timmar sedan rakade jag av mig mitt äventyrsskägg. Det blev en ritual, ett inträde i den vanliga kontorsapans liv och leverne. Men trots att det kan tänkas att jag kommer se ut som vilken kontorsapa som helst, vilken lärarjävel, akademiker, pappersvändare eller stolsnötare så kommer det alltid finnas en gnista av det äventyr jag nu avslutat i mig. Jag kommer alltid att veta att jag i alla fall en gång var tillräckligt stark för att ta mig tvärs över USA på cykel. Dålig andedräkt, taskig hållning, gubbvikar ovanför pannan, en lägenhet som någon inredare på tv3 kunde skratta gott åt. Allt det där spelar inte längre någon roll. Jag bär med mig att jag i alla fall och hur som helst var tillräckligt stark och ägde det modet som krävs för att en gång säga: Jag ska cykla tvärs över USA. Jag gav mig faktiskt av.

Det här är inte bara slutet av mitt cykeläventyr. Det är även slutet på ett år utan konsumtion. Eller, kanske så att det är slutet på ett år med väldigt lite konsumtion. Jag kommer aldrig att gå tillbaka till att vara den konsumist jag en gång varit. Ni som läser den här texten, ni kan kanske förlåta mig om jag kommer ha omoderna och slitna kläder. Ni vet ju att jag numera sätter mitt egenvärde i annat. Nej, jag önskar inte att alla ska bli nollkonsumenter. Men om jag får önska mig någonting så är det att vi gemensamt börjar fundera över begreppet behov. Vad behöver vi egentligen för att må bra. Vilka delar ska till för att man ska känna sig hel. Om vår kultur kommer man i framtiden att säga att vi köpte saker vi inte behövde, för pengar vi inte hade, för att göra intryck som inte bestod, på människor vi inte brydde oss särskilt mycket om. Jag önskar att den tiden snart är över. Jo, visst, förvisso för planetens skull. Men framför allt för våra egna inres skull. När vi låter vårt värde bestå i de prylar vi köper överger vi makten att definiera vilka vi är åt de som har annat än vårt bästa för ögonen. Att fundera över vad man behöver är att göra uppror. Att gå förbi pressbyrån utan att köpa den där chokladbiten är att ta makten över en själv. Att klä sig i omoderna kläder är att pecka fuck you åt de som inte bryr sig om oss och krama och pussa oss själva och de som verkligen är viktiga i våra liv.

Ibland undrar jag hur det är att inte vara en person som tror att jorden snart ska gå under, ibland undrar jag hur det är att inte leva i en tid där det är lätt att finna bevis för att det är så. Framför allt undrar jag lite hur det känns om man inte känner att man själv bär ett stort ansvar för att världen ser ut som den gör. Men jag är inte sån, jag lever här och jag känner mig skyldig. Ja, jag är rädd, jag är skiträdd, och jag skäms över att jag bidragit till att det blivit såhär. Men samtidigt ger det mening åt min tid här. Om jag någon gång möter en gud eller någon annan som bossar över det hela så vill jag med rak rygg och utan att vika med blicken kunna säga att jag gjorde så gott jag kunde. Att jag i de tillfällena såg ett val alltid gjorde det jag ansåg mest rätt för flest personer. Kanske har jag redan på flyget till mitt äventyr försakat min rätt till en rak rygg och en stadig blick. Det här är inte en klimatblogg. Det här handlar om enkelhet och om ett cykeläventyr. Men kanske, kanske har jag inspirerat någon att leva lite enklare och att någon dag i vecka ta cykeln till jobbet i stället för bilen, om inte annat under sommarhalvåret. I så fall känns det bra.

Det finns många människor som jag är skyldig ett stort tack. Jag hoppas att ni alla som känner att ni borde få ett tack också har fått det eller snart kommer att få det. Alla ni som har hjälpt mig på olika sätt, ni som har läst och hejat på, ni som har skickat sms när det har varit motigt för er uttrampare och även ni som skickat sms när det har varit medvind och nedförsbacke. Jag känner mig uppfylld av tacksamhet och kommer göra vad jag kan för att ge tillbaka av den vänlighet som givits mig. Till er och till världen.

Nästa projekt, nästa äventyr håller redan på att ta form. Kanske blir det ett maratonlopp, kanske en grönsaksodling på min balkong, förhoppningsvis båda. Men det får bli en helt annan historia. Det här är Uttramparens avsked.

Avslutningsvis; ett stort tack till mina starka ben och mitt tjocka skallben. Utan er hade det inte varit möjligt. Fy faan va cool jag är. Jag har faktiskt cyklat från atlantkusten i Virginia till stilla havskusten i California. Det bär jag med mig för resten av livet.

P.S Om någon vill ge sig ut på eget cykeläventyr så lånar jag gärna ut utrustning och erfarenhet. Hör av er.

Fred, kärlek, fortsatt medvind och nya äventyr tillönskas er alla.

//Uttramparen (för sista gången)

Photo: Dean Hansen (My friend)

Det här inlägget postades i Livsstilsdeflation. Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till Uttramparens högtravande avsked

  1. Madde skriver:

    Först o främst vill jag TACKA dig – Emil för att du delat med dig av ditt äventyr! Alltid lika spännande att få läsa dina inlägg!
    Sen vill jag TACKA högre makter som tog dig fram och tillbaka till oss igen, helskinnad! : )
    Skönt att du är tillbaka igen! ( Liiite orolig var man väl! Hehe!)
    VÄLKOMMEN HEM IGEN , DU SUPERTRAMPARE!!
    KRAM!!

  2. jennie skriver:

    jag känner igen tomheten. man längtar hem men blir samtidigt tom.

    tack för att du delat med dig av din resa!

  3. Johan skriver:

    Jag bugar ödmjukt av tacksamhet till dig Emil, för att du har varit den enda primära anledningen att använda internet under det senaste året och för att du har varit en fenomenal inspirationskälla för oss alla.

    ps. känner igen den där tomheten du talar om, den går över.

    Mvh Johan.

  4. Emilie skriver:

    Jag säger också tack! Du åkte till USA nästan samtidigt som jag klämde ut en unge, och jag insåg att, om inte för mig, så för honom, ska världen bli så bra som det bara går. Då hade jag redan läst din blogg ganska länge, och även om vi i vår familj inte lever som du gjorde, så har vi ändrat på oss. Vi knatar ständigt till återvinningsstationen (med alla olika materialen, inte bara glas!), vi är skitbra på att spara mat och använda mat innan den blir dålig, vi äter kött väldigt sällan, vi äter bara ”bra” (aningens bättre) kött, Jojje får snälla kläder som snälla mormödrar (vi inte känner) sytt om och som är alldeles mjuka.

    Det coolaste för mig är nog inte själva att du gjordet, men kanske mer att du vågade formulera tanken. Trots att vi lever som vi gör, med de möjligheter som vi har, är det så lätt att begränsa sin vilja till nya skor eller en stor stark. Jag vill ju att Jojje också ska komma och säga att han ska göra snälla stordåd, inte stanna gråtandes vid tuggummiautomater. Vad du gjort, har gjort mig till en lite bättre mamma. Bra där, Mörks pôjk!

  5. Tony Ingemarsson skriver:

    Ja, vad säger man… Det började med ett fantastiskt manifest och toppades med detta magnifika avslut. Emil, du är en i sanning mycket speciell människa och det både hoppas och tror jag att du kommer fortsätta att vara. Tomheten ersätts inom kort av dina nya projekt och idéer. De behöver inte vara mer extrema för att ge meningsfullhet i vardagen. Göran Kropp sa vid ett tillfälle när jag lyssnade på honom att alla kan hitta sina Everest i vardagen. Det som krävs för att livet skall ha mening och man skall ha något att se fram emot. Men minns vad jag skrev tidigare… Boken, Emil, BOKEN! Ge mänskligheten den gåva det skulle vara genom att skriva en bok om dina upplevelser

  6. margaretha skriver:

    Vilken fin sammanfattning och avslutning på den fantastiska resan. Tack för alla intressanta rapporter!
    Margaretha
    som hoppas på någon
    slags fortsättning

  7. Joråsåatt skriver:

    Åh vad det är skönt med dig som tänker och som också gör. Tack för att du delar med dig.

  8. Ann-Sofie B-vall skriver:

    Emil, tack för att du delat med dig av dina underbara upplevelser.

    ps! blir det en bok så beställer jag ett signerat ex.

  9. yvonne lindbom skriver:

    jah vad ska jag säga nu.. förutom at jahg är imponerad utav din beslutsamhet och att du förverkligade allt .. du är en mycket ung sympatisk man.. Emil tack för tat du delar med dig utav din resa och erfarenhet..:)) kram til dig

  10. Monika skriver:

    Du skriver så himla vackert – rakt från hjärtat, UNDERBART!

  11. Nisse Larsson skriver:

    Yepp, du har rätt: du är riktigt, riktigt cool! Och det har varit riktigt kul att läsa allt under sommaren.
    Tack!/Nisse

  12. Johnna skriver:

    Tack för allt underbart du skrivit om och även den verklighet som äventyret har varit för dig!
    Jag har läst det mesta men med internetbrist hamnar man lätt efter. Jag har inte haft något eget internet på hela sommaren men som tur är har jag ändå kommit åt att följa dig på lediga stunder under arbetstid och nu när jag lånar internet av universitet inför allt plugg jag har att göra. Det känns superkonstigt att ditt äventyr är över och 1 års bloggförföljande försvinner (eller tja jag missade nog någon/några månader i början).
    Jag hoppas att du cyklar vidare och vi ses på cykelvägarna. Jag hoppas även på fler turer längs klarälvsbanan.

    Ha det gött!

  13. Ankan skriver:

    Bästaste Emil – Jag har sagt det förut och säger det gärna igen – det är ett privilegium att få känna dig. Tack för att vi fick vara med på hela ditt fantastiska äventyr. Kram /Ankan, Malin och Robban

  14. David Scott skriver:

    Gratulationerna för mycket gott arbete kommer lite sent, men vi vill vill bara säga att du är en supercool människa som inte bara säger att han ska göra något så galet som att cykla tvärs över USA, han gör det också, med bravur! Så tack för en fascinerande berättelse här och inpiration till kommande generationer som vill värdera annat än enkel konsumism.

    MVH/David och Elin

  15. Nils Strand skriver:

    Tack for cykelturen! Tror vi cyklade med dig ibland. Ser fram mot bloggen uttramparen i gronsakslandet. Ha det fint

  16. Becky skriver:

    Peace and Love. Congratulations on your accomplishments and on your new perspective to life. Thank you for sharing this journey.

  17. Frances skriver:

    Hej! Jag snubblade in på den här fantastiska sidan nu och jag har så många funderingar. Jag ska cykla en lång distans och vet verkligen inte var jag ska börja. Allt jag vet är att jag MÅSTE göra det. Hur gick du tillväga efter att du bestämt dig?
    Svara om du kan/orkar, och om inte; tack för fina ord!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>