Framme!

Nu antligen far mina ben vila. Jag har natt mitt mal. Jag har tagit mig de 610 milen fran atlanten till stilla havet pa min cykel. Jag kan antligen lagga upp den har bilden. Och darmed kan jag forklara mitt uppdrag slutfort. Jag har antligen fatt levererat vykortet:Det har gatt en tid sedan jag kom fram. Jag nadde brofastet klockan 7 pa kvallen den 31 juli. Det innebar att det tog mig tva manader och nagra dagar att korsa en kontinent pa cykel.

Jag aterkommer till slutet snart. Men jag har en hel stat att beratta om forst. Det var skont att lamna Nevada. Skont pa manga satt. Mentalt var det skont att veta att det snart var fardigcyklat, fysiskt var det skont m ed lite luftfuktighet. Den torra okenluften gjorde mig sa torr i munnen och lungorna att det var riktigt bresvarligt pa slutet. Det var ocksa skont att komma in i lite mer tatbebyggda omraden. Vatten var helt plotsligt inte ett problem langre.

Men, mellan Nevada och havskusten lag ett sista hinder i vagen. Sierra Nevada. The hill to end all hills sa att saga. Slutbossen om man som jag spelar lite for mycket TV-Spel. Det var vill jag pasta en mycket vardig slutboss. Tuff klattring, varm luft i borjan for att sedan bli iskallt pa slutet. Klattringen tog oss goda fyra timmar men val dar uppe viste vi att vi hade klarat det. Vi satt dar och fros samtidigt som det gick upp for oss att vi i den stunden hade klarat av det sista hindret i var vag. Fran och med da var det bara nedforsbacke hela vagen till kusten. De sista bergen var kanske de vackraste. Snokladda toppar och morka tallskogar. Langre ner, narmare havet byttes tallarna ut mot vinodlingar och apelsintrad. Pa skamt sa vi till varandra att vi inte viste vad vi hade gjort for att fortjana en sa lang nedforsbacke eller sa vacker utsikt. Egentligen viste vi precis vad vi hade gjort for att fortjana det. Vi hade cyklat tvars over en kontinent. Vi hade satt in vara meter pa hojdbanken under resan och nu kunde vi gora ett stort uttag.

Pa toppen av berget motte vi en tjej som ocksa var supertrampare. Hon gav os hennes killes telefonnummer och bad oss att ringa honom om vi behovde nagonstans att bo nar vi kom ner. Det gjorde vi. Han var inte hemma nar vi skulle vara framme. Men istallet for att saga nej sa lamnade han sin dorr till sitt hus oppet. I kylen stod nagra ol som han bad oss dricka. Nar jag somnade pa en soffa i Sacramento insag jag at den typen av generositet nog kommer vara mitt starkaste minne. Folk som helt utan att kanna en slapper in en i sitt hus och ger en mat. Jag hoppas verkligen att jag kommer fa tillfalle att atgalda all den har vanligheten jag mott tillbaka till varldsaltet.

Sista dagen blev ocksa var sista 100 milesdag. 100 miles var tidigare pa resan en bedrift. Nu gick det pa endorfin och dopamin hela vagen och jag kande mig pigg och lycklig nar jag tog mina forsta steg pa Golden Gatebron. Lyckan handlade kanse mer om att jag inte skulle behova cykla nagot mer nastkommande dag an om att jag precis besegrat en kontinent. Men oavsett lyckans grund sa var det overvaldigande.

Idag kanner jag mig fortfarande lycklig men jag inser ocksa att min resa har lamnat en viss tomhet. Dels for min identitet, det har projektet har varit en viktig del av vem jag ar. Men ocksa i min livsstil. Jag vet att jag kommer sakna mitt luffareliv. Jag kommer sakna att krypa in i mitt talt om natterna. Jag kommer sakna att somna sa fort huvudet landar mot luftmadrassen. Jag kommer sakna den standiga fysiska aktiviteten. Jag kommer sakna att hela tiden se nya platser. Jag kommer slutligen aven att sakna Dean. Min van och vapendragare. Det ar svart att avgora om jag hade klarat det utan honom. Det hade kanske gatt. Men, jag vet att jag aldrig nagonsin hade haft en lika rolig resa om han inte hade varit med mig. Jag gjorde aldrig lumpen sa kanske ar Dean det narmsta jag kan komma en lumparpolare.

Jag onskar att jag kunde skriva att jag nu ar pa vag hem till de som alskar mig, men jag har en dryg vecka att doda innan mitt plan lyfter. Men, vad jag har forstatt av San Francisco sa finns det en lang rad platser som vore varre att vara strandad pa. Jag ska ga vilse i Castro kvarteren bland alla bogar och flator, kolla in chinatown, little italia, eller ateruppleva en tidigare resa i de japanska kvarteren. Kanske byta ut ett nytt laskberoende mot ett gammalt kaffeberoende. Aka lite sparvagna. Framfor allt ska jag hange mig totalt at att inte trampa mera.

Nar jag kommer hem, nar det hela har fatt sjunka in ska jag forsoka skriva en vardig text for att avsluta ett sant har projekt. Men innan jag ater trampar svensk jord sa finns det en sak kvar att gora.

En ritual som varit med mig pa de flesta av mina resor. En lat som vuxit till nagonting storre. Christian Kjellvanders Homeward rolling soldier. For alla som har ett hem att langta till. For kanske ar det sa att den viktigaste anledningen till att vi reser ar for att vi en dag ska fa komma hem. Det storsta aventyret kommer alltid att vara personen som sover bredvid dig!