You´r rocky spine

Så helt plötsligt var jag i bergen. Övergången var helt otrolig. Från det plattaste platta slog jag i en vägg. Man kunde ju tänka sig att det skulle börja med några små kullar, kanske ett litet gupp, men icke. Helt plötsligt var de bara där framför mig. Klippiga bergen. Och de var där med stor stil. Klippigare än jag förväntat mig. Vackrare än något landskap jag tidigare sett. Hård klättring och tunn luft.

Innan all klättring ville jag kolla upp så att min cykel var i gott skick. Om någon har vägarna förbi Pueblo så kan jag verkligen rekommendera cykelverkstaden The continental divide. Att få min cykel kollad, uppsmord, rengjord och ny kedja kostade 20 dollar. Till råga på allt var det en riktigt cool tant som gjorde meket.

Som bonus och uppmuntran inför bergen  fick jag ett riktigt coolt armband som passade en supertrampare finfint:

Localmotive har nu lämnat mig och Dean åt vårt eget möte. Vi hade en riktigt sorglig farvälpizza i ett litet ställe som heter Wetmore. Därifrån fortsatte jag och Dean västerut medan Localmotive tuffade vidare norröver. Innan avsked togs den här bilden på våra snygga armband vi fick från våra värdar i Pueblo: 

Efter många lyckoönskningar och ett löfte om en framtida cykeltur genom Sverige sa vi hej då.

Er uttrampare hade ett och annat att åstadkomma. På baksidan av vår karta varnades vi för höjdsjuka när vi började klättra. De fick det verkligen att framstå som om vi skulle dö på vägen upp för bergen. Riktigt så illa var det kanske inte men vi har gjort en hel del klättring. Luften är tunn som isen i november vilket gör att man känner sig ständigt flåsig. För bara någon timma sedan var vi på resans högsta punkt, Monarch pass 3500 m över havet. 

Jag ber nu mamma mörk att sluta läsa detta inlägg, gå ut med hunden i stället, det här nedanför är sådant du mår bättre av att inte läsa.

Trots att klättringen uppför var tuff var det ingenting mot nedstigningen. Det regnade lite när vi närmade oss toppen, inte tillräckligt för att bli blöt men nog för att bli fuktig. Trotts att jag satte på mig alla kläder jag hade med mig (alla fall alla som gick att bära på samma gång) så började jag frysa bara några sekunder efter att vi börjat rulla. Nedförsbacken var brant som tusan och 17 km lång så innan jag var nere var jag iskall. Jag tror aldrig att jag har frusit så mycket i hela mitt liv. Men kölden var inte det värsta. Jag skakade i hela kroppen, skakningarna gick ner i styret och oavsett hur jag än försökte så var det omöjligt att sluta vingla. Jag har nog aldrig tidigare varit så rädd som jag var på vägen ner från Monarchs pass.

Nere vid botten stod det en skylt om att de hyrde ut stugor. Utan att fråga Dean gick jag in och sa att jag ville ha en. Det var inte fören de drog mitt visakort som jag insåg att jag inte frågat hur mycket det kostade. Det visade sig att det inte var så dyrt som tur var. Jag var helt enkelt tvungen att komma innomhus och få upp värmen så det spelade ingen större roll.  När jag skulle skriva under för debiteringen skakade jag så att det var omöjligt. Jag fick en kopp kaffe och sen gick det bättre. Stugan vi hyr är utrustad för vinterboende så vi har satt på värmen för fullt, det är nu 34 grader varmt.

Nu mamma om du har kommit tillbaka med Hunden kan du börja läsa här igen.

Annars, trots att det är kallt som tusan på bergstopparna så älskar jag Colorado. Det är så vackert att jag ibland känner att jag måste blunda då jag inte kan ta in mer av allt det fina. Inga bilder kan någonsin ge landskapet rättvisa men jag ska lägga upp några i alla fall. 

Vi möter en hel del andra cykliste här, det är liksom den tiden på året. En del åker med lite mera stil än andra. Som killen vars sadel jag bara var tvungen att fota. 

Nu ska jag sova, sova som ett barn, sova som någon som åter blivit varm, sova och drömma om mina vänner som inte är med mig.

Det här inlägget postades i Livsstilsdeflation. Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till You´r rocky spine

  1. Anders Asplund Berggren skriver:

    Dina vänner ÄR med dig, jag lovar ;) Som vanligt kul att läsa dina inlägg. Ser fram emot att träffa dig irl och få se alla kort och höra alla historier när du kommer hem.

    Anders

  2. mamma mörk skriver:

    älskade barn. vad har jag sagt om att vara rädd om dig? Hoppas att du nu har fått upp värmen och slutat skaka. Det måste vara underbart att få lite vackra vyer för ögonen efter alla maja och gräs fält.
    Gör nu som mamma säger och var rädd om dig-
    MAMMA

    • Daniel Eriksson skriver:

      Jag vet inte vad mamma Mörk försöker antyda, men jag tvivlar på att det odlas så mycket maja i Kansas.

      • uttramparen skriver:

        Pa mamma morks tid, da fanns det en jakla massa maja overallt. Alla var hippies och alla var nakna och alla hadde blommor i haret och alla rokte maja.

  3. Carolina H skriver:

    Vilken tur att det fanns ett hus att hyra så att ni kan få upp värmen och inte minsr slipper sova i tält. Hoppas att det var enda kylan.
    Så kul att läsa om allt!
    Kram

  4. Tony Ingemarsson skriver:

    Hej!
    Än en gång slår herr Mörk världen med häpnat med sina inlägg. Skön poesi att läsa! Ser redan fram emot att få läsa de första utkasten till boken som bara måste skrivas efter denna resa. Med den stora klokskap som du besitter så skulle det inte bara bli en reseskildring utan även innehålla lite skönt filosofiska resonemang om kommersialism och konsumtion. Kämpa på, ända in i kaklet!!

  5. Josef K. skriver:

    wow!

  6. Andreas W skriver:

    Hej Emil!

    Tänkte bara tacka för spännande och intressant läsning och önska en god fortsättning på resan!

    Mvh
    Andreas

  7. Andreas W skriver:

    Inspirerande menade jag, inte intressant även om den är det också!

  8. Sibe skriver:

    Ta hand om dig vännen!

  9. Daniel Eriksson skriver:

    Skönt att lite variation i tillvaron antar jag. Kämpa vidare! Jag tänker på dig varje dag och önskar att jag kunde vara där du är.

  10. Nisse skriver:

    Stort!
    Med sympatiskakningar från den svenska sommaren.

  11. Johan skriver:

    Ni är ju snart framme ju!
    Fick några härliga flashbacks från det här inlägget. Jag minns den där cykelaffären så väl, asbilligt och riktigt bra personalstyrka men deras hemsida har nog fastnat i nittiotalet. Minns även väl hur kallt det var att cykla ner, det snöade lite lätt när vi var där. Och till sist de där stugorna nere i Sargents med den där överviktiga gubben i kassan och apelsinerna han sålde, de var under all kritik. Minnena flödar tillbaka. Ha en grym resa genom Colorado och glöm för böveln inte bort att ta en fika i Rico i den lilla hyddan på höger sida när ni åker ut från byn. Scholu!

  12. lille bror skriver:

    klippigaBergen = Ljunglöfs snuss har du det?

  13. mamma mörk skriver:

    Va kul det där blev med maja fält. Som den goda moder jag är så måste jag verkligen be om ursäkt för allt det lilla ordet ställde till med. Men om ni nu alla tittar noga på erat tangentbord ser ni att a och s ligger farligt nära varandra. Hoppas nu att detta misstag är förlåtet och glömt för all framtid. Ha det gott ungen min
    Mamma

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>