You´r rocky spine

Så helt plötsligt var jag i bergen. Övergången var helt otrolig. Från det plattaste platta slog jag i en vägg. Man kunde ju tänka sig att det skulle börja med några små kullar, kanske ett litet gupp, men icke. Helt plötsligt var de bara där framför mig. Klippiga bergen. Och de var där med stor stil. Klippigare än jag förväntat mig. Vackrare än något landskap jag tidigare sett. Hård klättring och tunn luft.

Innan all klättring ville jag kolla upp så att min cykel var i gott skick. Om någon har vägarna förbi Pueblo så kan jag verkligen rekommendera cykelverkstaden The continental divide. Att få min cykel kollad, uppsmord, rengjord och ny kedja kostade 20 dollar. Till råga på allt var det en riktigt cool tant som gjorde meket.

Som bonus och uppmuntran inför bergen  fick jag ett riktigt coolt armband som passade en supertrampare finfint:

Localmotive har nu lämnat mig och Dean åt vårt eget möte. Vi hade en riktigt sorglig farvälpizza i ett litet ställe som heter Wetmore. Därifrån fortsatte jag och Dean västerut medan Localmotive tuffade vidare norröver. Innan avsked togs den här bilden på våra snygga armband vi fick från våra värdar i Pueblo: 

Efter många lyckoönskningar och ett löfte om en framtida cykeltur genom Sverige sa vi hej då.

Er uttrampare hade ett och annat att åstadkomma. På baksidan av vår karta varnades vi för höjdsjuka när vi började klättra. De fick det verkligen att framstå som om vi skulle dö på vägen upp för bergen. Riktigt så illa var det kanske inte men vi har gjort en hel del klättring. Luften är tunn som isen i november vilket gör att man känner sig ständigt flåsig. För bara någon timma sedan var vi på resans högsta punkt, Monarch pass 3500 m över havet. 

Jag ber nu mamma mörk att sluta läsa detta inlägg, gå ut med hunden i stället, det här nedanför är sådant du mår bättre av att inte läsa.

Trots att klättringen uppför var tuff var det ingenting mot nedstigningen. Det regnade lite när vi närmade oss toppen, inte tillräckligt för att bli blöt men nog för att bli fuktig. Trotts att jag satte på mig alla kläder jag hade med mig (alla fall alla som gick att bära på samma gång) så började jag frysa bara några sekunder efter att vi börjat rulla. Nedförsbacken var brant som tusan och 17 km lång så innan jag var nere var jag iskall. Jag tror aldrig att jag har frusit så mycket i hela mitt liv. Men kölden var inte det värsta. Jag skakade i hela kroppen, skakningarna gick ner i styret och oavsett hur jag än försökte så var det omöjligt att sluta vingla. Jag har nog aldrig tidigare varit så rädd som jag var på vägen ner från Monarchs pass.

Nere vid botten stod det en skylt om att de hyrde ut stugor. Utan att fråga Dean gick jag in och sa att jag ville ha en. Det var inte fören de drog mitt visakort som jag insåg att jag inte frågat hur mycket det kostade. Det visade sig att det inte var så dyrt som tur var. Jag var helt enkelt tvungen att komma innomhus och få upp värmen så det spelade ingen större roll.  När jag skulle skriva under för debiteringen skakade jag så att det var omöjligt. Jag fick en kopp kaffe och sen gick det bättre. Stugan vi hyr är utrustad för vinterboende så vi har satt på värmen för fullt, det är nu 34 grader varmt.

Nu mamma om du har kommit tillbaka med Hunden kan du börja läsa här igen.

Annars, trots att det är kallt som tusan på bergstopparna så älskar jag Colorado. Det är så vackert att jag ibland känner att jag måste blunda då jag inte kan ta in mer av allt det fina. Inga bilder kan någonsin ge landskapet rättvisa men jag ska lägga upp några i alla fall. 

Vi möter en hel del andra cykliste här, det är liksom den tiden på året. En del åker med lite mera stil än andra. Som killen vars sadel jag bara var tvungen att fota. 

Nu ska jag sova, sova som ett barn, sova som någon som åter blivit varm, sova och drömma om mina vänner som inte är med mig.