Luffare?

Idag ar det vilodag. Resans sista vilodag. Jag vet att min kropp behover vila, mina knan och handleder paminner mig standigt om att det har blivit lite for mycket trampande den senaste tiden. Och om jag ska vara arlig sa tog jag mig upp for gardagens branta berg pa socker och antiimflamatoriska. Men anda ar det sa svart att sitta still. Min sjal ar van vid arr vara i rorelse, att fardas, att sova pa nya platser varje natt. Jag blir rastlos av att vara stilla. For hoppningsvis ar det nagonting jag kommer vanja mig av med nar jag komer hem. Gardagen bjod pa annu en brant nedforsbacke. 17 miles med 4-8% lutning. (jag forstar inte vad det menas det dar med procenten men jag vet att fyra ar brant, atta ar javligt brant och The Hogback ar 14%).

Gardagens nedforsbacke har skramt mig i flera veckor. anda sedan jag sag den pa kartan. Lang och brant med manga krokiga partier. Pa vag mot den blev vi varnade om att det var lavinomrade (vilket inte riktigt berorde oss) om att det var risk for fallande klippblock och att det fanns lost grus pa vagen. Som ni forstar sa gjorde inte detta att min nervositet lattade. Precis vid kronet motte vi sex andra cyklister som hade akt bil upp bara for att fa cykla ner. De pastod att det var nordamerikas roligaste nedforsbacke sa jag fick lov att tro dom.

I borjan av nedstigningen forsokte jag kontrollera farten med mina bromsar. Men i den har typen av nedforsbackar har man inte sa mycket val an att slappa taget. Om man bromsar for mycket riskerar man att branna bromsbelaggen sa at tman far klara sig utan resten av backen. Att ga av och ga ar inget alternativ da min karra vager for mycket for att halla emot i 17 miles. Sa, det aterstod bara ett alternativ. Slappa alla illussioner om kontroll, be en bon och sen falla fritt. Hastigheten nedfor uppmattes till 74 km i timmen.

Trots hastigheten var det inte radsla jag kande. Jag kande tacksamhet och forundran. Det som tidigare skrammt mig blev till en viktig upplevelse. Vad jag insag dar, susande ned for branten var att livet aldrig ar tryggare an sahar. All var trygghet ar en illusion, vi far for oss att vi kanner oss trygga. Men, livet lovar ingenting. Livet ar har precis nu. Ingen kan garantera att vi inte kommer kora pa en sten som punkterar vart framhjul. Ingen kan skydda oss fran olyckan, sjukdomen eller hungern. det anda vi kan gora ar att ge oss han at det liv vi har just nu.

jag vet att det later forjavla uttjatat. Men jag hade ett moment igar. Jag ar ZEN! Jag tror inte att jag utsatter mig for storre risker har an vad jag hade gjort om jag vore hemma under sommaren. Men jag vet att livets skorhet ar mer uppenbart har. Jag gor mig inga illusioner om att jag ar trygg och det ar det ar bland det basta som har hant mig. Luften blir skonare att andas, vattnet smakar battre och kroppens rorelse ar vackrare an nagonting annat.

Vi firade en lyckad nedkomst med pizza, ol och tv pa Cedar Citys billigaste hotell. 

Jag vet att jag har skrivit om det har med cykelkladerna och vad de innebar for identiteten men jag maste gora ytterligare en reflektion. Det blir sa tydligt nar man har en vilodag och nar man gar runt i klader som inte signalerar langtur pa cykel.

Nagon gang i borjan av min resa, kanske andra veckan lamnade jag tva dollar pa bordet vid en restaurang som jag passerade. Nar jag precis skulle satta mig pa cykeln kommer servitrisen ut till mig och gav tillbaka mina pengar. Hon sa att jag behovde dom mer an jag, hon blinkade med ena ogat och sprang sen generad tillbaka in.

Idag nar jag gar pa gatan ar jag en luffare, lowlife, uteliggare. jag ar skaggig och har ovardat har, urblekta klader och konstig solbranna. Jag ser ut som en luffare och formodligen ar det det jag ar. nar jag sitter pa cykeln i mina cykelklader sa far folk jag moter en forklaring. Jag ar pa ett aventyr, jag ser ut sahar for att jag har cyklat langre pa tva manader an vad manga gor under hela sitt liv. Jag vinkar, de ler, jag ler tillbaka.

Idag ar det ingen som ler. kanske overdriver jag nagot men jag kan helt klart kanna av en skillnad i andras bemotande. Det ar en obehaglig men viktig erfarenhet. Vem ser jag ner pa nar jag ar hemma? Ibland vill jag ursakta mig: :”Ja, alltsa, jag ser ut sa har nu, men egentligen ar jag utbildad larare, jag har en lagenhet och en manadslon.” Fast sa kommer jag pa mig sjalv med att det inte borde spela nagon roll. Hej, jag heter Emil, jag ser ut sahar for att jag ar heroinmissbrukare, alkoholist och uteliggare trots det har jag ratt till samma respekt som vem som helst annars.” Le mot mig nar jag ler mot dig, vi ar bada manniskor pa vag pa cykel nedfor en brant.

I dag ska jag gomma mig har pa biblioteket, leta reda pa nagon bok som jag redan last som jag kan lasa nagra favoritstycken ut. Sen ser jag fram emot att klockan ska bli sju for da visar de Wall-e pa tv i kvall. Kanske ytterligare en pizza men jag hoppar olen for i morgon blir det cykling igen. 11 dagar kvar till den gyllene bron om allt gar som det ska.

 

Det här inlägget postades i Livsstilsdeflation. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Luffare?

  1. talajeh skriver:

    ” Le mot mig nar jag ler mot dig, vi ar bada manniskor pa vag pa cykel nedfor en brant.
    Vilken fantastisk mening, ditt äventyr låter helt underbart! Härligt fina du.

  2. Malin (ja, numera Henriksson) skriver:

    Jag som är både höjd- och lite farträdd får ont i magen av tanken på vad du gått igenom. Samtidigt som jag kan tänka mej att känslan av att slå bort sina rädslor och utmana ödet måste vara en oerhörd kick! Tänk så stärkt du ska komma ur den här resan.

  3. Joråsåatt skriver:

    Här och nu är det enda som finns i livet! Och det räcker så gott. Gäller bara att komma ihåg det.

    Förövrigt är jag stum av beundran för din insats, ditt äventyr och din inställning.

  4. Sofii skriver:

    Heja Heja!!

  5. Johan Andersson skriver:

    Skillnaden är lövtunn mellan en utslagen uteliggare och en utslagen peacelove&understanding-långfärdscyklist :)
    Hur länge blir du i SF?

  6. Örjan skriver:

    Procenten beräknas av höjdskillnaden delat med den sträcka man färdas. Wow vilken backe, jag skulle aldrig vågat åka utför, det är jag säker på. Kronoparksbacken är illa nog… Den är visserligen ganska brant, men inte alls särskilt lång. x/17 = 0,08 => x = 17*0,08 = 1,36; alltså var det en höjdskillnad på 1,36 miles, dvs 2200 meter om hela backen vore 8%.

    Häftigt äventyr och hoppas få höra mer när du kommit hem till Sverige!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>