Ingen dator, ingen dusch!

Det ar nu fyra dagar sedan min kropp fick rinnande vatten over sig. En servitris pa ett cafe fragade lite forsiktigt vad det var som luktade. Jag onskar att jag kunde dragit fram en skunk ur fickan och berattat att det bara var mitt husdjur. Men tyvarr ar det jag.

Jag har hittills haft med mig en liten dator pa resan. Mest for att kunna skriva inlagg med de svenska prickarna. Men, om det var varmen, kolden, fukten, dammet eller skakningarna som var den slutliga dotsstoten for burken vet jag inte men den har nu gatt hadan till en fin plats, fylld med oppen kallkod att beta och friska strommande ettor och nollor att dricka fran.

Det innebar att ni far halla till godo med inlagg utan prickar har framover. Samt att ni far sta ut med mina stavfel. Utan rattstavningsprogram framstar min skolgangs tillkortakommande med all tydlighet.

Men nu ar det ju inte det som den har bloggen handlar om utan om cykling.
Jag kan numera skryta med att ha cyklat hela vagen in i Utah. Mormonerland, oknen, dammet och vindens hemvist.

Jag hade allvarliga funderingar pa att vanda om och gora colorado igen for det var helt fantastiskt. Vackra berg, vackra skogar och vackra floder. Hittills har det verkligen varit det finaste jag sett i hela mitt liv. Men sa motte jag en man som sa att jag inte hade sett nagonting foren jag sett Utah. Sa, det ar vall bara att trampa pa vasterut.

Det ar kallt nu. Inte pa dagarna, da ar det varmt och skont, men pa natterna och pa morgnarna. Vi huttrar och fryser nar vi packar ihop vara talt. Vi klar pa oss alla varma klader vi har med oss och sa ger vi oss av. Trotts alla klader fryser vi bada sa att vi skakar. Sen ungefar 15 minuter efter att vi trampat igang sa gar solen upp och det blir 25 grader varmt. Da ar det bara att stanna och kla av sig alltihop igen.

De kalla natterna paminner mig om vilket fantastiskt bra talt jag har meed mig. Utan det skulle jag inte fa manga timmar somn i den har kylan. Stort tack till mamma och S som tjatade pa mig om att ta med mig langkalsanger. De har kommit val till pass.

Dean varmer sig vid en kamin senast vi sov innomhus.

Oknen har skramt mig. Sen jag startade den har resan har jag varit radd for Utah och Nevada. Men nu ar jag helt plotsligt mitt uppe i det och inser att det finns valdigt fa saker har i varlden som skrammer mig langre. Den har resan har visat mig hiur stark jag ar och hur lite farligtheter det egentligen finns. Jag kanner mig starkare an nagonsin i mitt liv och ger mig gladeligen ikast med vad oknen har att erbjuda. (Eller for att citera Cole fran TV-spelet Gears of war: BRING IT!)
I Utah kan man vanta sig en hel del spannade saker, och en hel del lite val spannade saker. Bland annat 12 mil utan vatten, en stracka smal vag med stup pa bada sidor och ett berg dar man aker utfor 5000 feet pa ungefar 7 km, det mina damer och herrar ar ett brant berg.

Men, om jag tagit mig sa har langt kan jag inte lata mig skrammas av stup och torst. Det ar bara att trampa pa. Jag borjar faktiskt narma mig stilla havet nu.

Som hjalp mot uttorkning har jag kopt en vattenpase. Fyra liter vatten i en gummiblasa. Den tillsammans med mina tre liter vatten som jag normalt bar med mig borde vara tillrackligt. I morgon kommer elddopet, da far vi se om det var tillrackligt for da ger jag mig av ”Into the wild”.

Det verkar som om det ar svart att fa tackning pa telefonen har i oknen vilket ar konstigt. Det finns ju massa odlor och gamar som man kunde kranga telefonabonemang till om man vore nagot av en forsaljare. Ingen har gett sig pa den grenen av telefoni an sa jag far be om ursakt till er som forsoker na Uttramparen. Jag mar formodligen utmarkt men kan inte svara da signalerna inte nar hit dar jag ar.

Det ar likasa glest mellan biblioteken sa det kan handa att det drojer innan jag kan beratta om mina okenaventyr.

Men, innan jag ger mig av kan jag beratta om mitt forsta aventyr. Sol, sol och mera sol. Jag gor vad jag kan med den ackliga sorjan som kallas solkram. Smorjer pa sa ofta jag kan men jag blir lika fullt brannd, framst pa nasan och oronen. Sa jag trottnade. Jag har redan passerat gransen da jag inte langre ser sarskillt mansklig ut sa jag behover inte bry mig om utseende. Jag tejpade helt enkelt oronen och nasan med plaster. Det verkar hjalpa och oftast tanker jag inte pa att jag har plaster i hela ansiktet foern jag ser hur de jag moter tittar.

Skot om er mina vanner! Nu ger jag mig av!

Det här inlägget postades i Livsstilsdeflation. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Ingen dator, ingen dusch!

  1. jennie skriver:

    fantastiskt att få följa din resa! kliar i fingrarna när jag läser å vill kolla marockobiljetter (som ju är mitt återkommande äventyr) nu direkt!

  2. Josef K. skriver:

    Ta hand om dig! Jag saknar dig och cyckla skiten ur öknen!

  3. Tony Ingemarsson skriver:

    Älskar dig, grabben!! Har sagt det förrut och säger det igen; Du är det närmaste en kung de kommer i US!

  4. Nisse Larsson skriver:

    Underbart att läsa om allt och skönt att du överlevde ”The hogback” (det med stupen på ena sidan). Skicka en bild med plåster nästa gång: det måste vara helt obetalbart! Jag tror att du kommer att bli lite förtjust i öknen… Och Nevada! Vilken natur…

  5. Örjan skriver:

    Använd zinkpasta istället för solkräm! Den blockerar många gånger bättre och hjälper huden i sin läkningsprocess då den håller huden mjuk samtidigt som den håller borta solen helt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>