I morgon vankas en uppförsbacke

Om jag är lite modig skulle jag nog kunna påstå att 2/3 nu är avklarade. Er uttrampare sitter på ett mysigt café i Pueblo precis vid klippiga bergens fot. Jag trodde aldrig att jag skulle längta efter en uppförsbacke så mycket som jag gör nu. Det hela började i går eftermiddag. Helt plötsligt var de bara där, långt borta. Klippiga begen. Om det finns någon annan bergskedja som andas så mycket äventyr som Klippiga bergen så är det möjligtvis Himalaya. FFör ett par år sedan hade jag fantastiska äventyr i Himalaya och längtar verkligen efter att se om de här små kullarna lever upp till samma äventyrsstandard.

Dagarna flyter samman, det sägs att det är lördag idag. Banken mitt emot caféet där jag nu sitter har stängt så det stämmer säkert. De små samhällena blandas samman till ett stort formlöst minne av vägar, sädesdepoer och bensinmackar. I går funderade jag på allvar om jag hade varit borta fem eller sex veckor. Mitt liv har fått en märklig form av rutin och även om jag sällan vet vart jag kommer sova nästkommande natt så vet jag att det kommer bli ett trevligt ställe. När man har släppt alla krav på bekvämlighet, när man arbetar med sin kropp tills den är så trött att den somnar var som helst så upplever man en märklig form av sinnesfrid. Jag vet att det kommer ordna sig. Oavsett vart min cykel tar mig på dessa oändliga vägar så vet jag att jag kommer vakna utvilad nästkommande dag.

I går natt somnade jag i en husvagn hos en relativt galen australiensares fågelfarm. I natt och nästkommande natt sover jag i ett hus som liknar ett palats mer än något annat hus jag någonsin varit i. 

Anledningen till att numera huserar i ett palats är att en av Localmotive tjejerna känner någon som känner någon som bor permanent i det här palatset. Förmodligen är det någon typ av präriemaharadja. Huset är så stort att vi ännu inte har hittat vår värd för natten (ok, det var ett skämt. De heter Mona och Bill och är fantastiskt vänliga).

Ops, ägaren till caféet fick precis reda på att jag cyklar tvärs över kontinenten, det tyckte han var coolt så han bjöd på en caffelatte. Merci!

I natt är sista natten med hela mitt nuvvarande Crew. Localmotive fortsätter norr ut medan the Deanmachine och uttramparen ger sig i kast med uppförsbacken. Det känns riktigt sorgligt att vi nu ger oss av åt olika håll men jag är oerhört tacksam för de dagar de varit mitt sällskap. Förmodligen när jag behövde det som allra mest. Och, vem vet. Kanske ses vi igen om ingen av oss slutar cykla.

Vi hade en cykelincident igår som jag måste berätta om. Dean kör med kärra precis som jag. Häromdagen kollade vi på hans hjul och upptäckte att de var illa slitna på däcken. Men vi kom båda fram till att han nog skulle klara sig till Pueblo. Det gjorde han inte. I går eftermiddag, 20 miles utanför Pueblo exploderade hans ena hjul. Vi var verkligen mitt i ingenstans. Först försökte vi tejpa ihop hjulen så att de åtminstone skulle ta honom fram till målet men det var verkligen omöjligt. Hans däck var FUBAR för att använda ett amerikanskt uttryck. Så, de fyra i resesällskapet som fortfarande hade färdbara farkoster fick fördela Deans packning emellan oss för den sista biten. Jag staplade själva kärran ovanpå min, som en tvåvåningskärra.

Nu ska jag ge mig ut på jakt efter någonting smart att förvara vatten i. För på andra sidan bergen väntar cirkusgurkus hundra mil av öken där det, för att citera Philip, är lite längre mellan läskautomaterna. Sen har vi avskedslunch på en veggirestaurang här i stan. Det är allt bra gött med vilodagar också.

 

Det här inlägget postades i Livsstilsdeflation. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till I morgon vankas en uppförsbacke

  1. Marie skriver:

    Låter otroligt härligt, att leva för dagen och resan. Tänk om vi kunde varva ner lite i vardagen och uppskatta de enkla sakerna.

  2. Sibe skriver:

    Roligt det är kunna följa dig igen och vad mycket det är som har hänt på din färd. Kämpa på nu sista biten och kom hem till oss.

  3. Tony Ingemarsson skriver:

    Det bästa med att inte vara i fjällen längre är att man kan följa dig på din resa. Ta hand om dig!

  4. Erik H skriver:

    Awesomeness! :)

    Förhoppningsvis dimper en koga randonneur ner i posten i september så jag kan börja träna för 2012!

  5. Nisse skriver:

    Det låter sååå härligt! Den första uppfrsbacken är inte att leka med. Uttramparen ska upp till omkring 3400 meters höjd, så det känns. Vi hoppas det går bra och ser fram emot rapporterna. Colorados vackraste områden enligt många…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>