En rymdresa under vatte, utan vatten

Jag skulle vilja be dig som laser om en liten tjanst. Jag skulle vilja be dig att ga till narmsta vattenkran och tappa upp ett glas kallt vatten. Jag skulle vilja att du drack det dar precis dar du star. Ta sedan med ytterligare ett glas till datorn men var forsiktig sa att du inte spiller over tangenterna. Vatten ar det mest fantastiska som finns. Pa den har resan har jag druckit fortiogradigt vatten som smakat plastflaska som anda varit godare an nagot fint vin jag nagonsin smakat. Vatten ar underbart.

Karin Boye har fel! Den basta dagen ar inte alls en dag av torst. Den basta dagen ar en dag da man hittar en Subway som har fri tillgang till laskautomaten. Det ar langt mellan kranarna i Utah. Det gor att jag maste ransonera och hela tiden tanka pa hur mycket vatten jag dricker. Det gor att jag tanker pa vatten, vatten och bara vatten. Nar jag val hittar det sa dricker jag i giriga klunkar. Kanske ar det lite sorgligt att jag forst vid 29 ars alder har upplevt hur det ar att vara torstig.

Gillar jag Utah? Jag har inte riktigt bestamt mig an om det ar skrammande och underbart eller bara skrammande. Men en sak ar sakert, jag har har lart mig att jag ar mycket starkare an jag nagonsin kunnat tanka mig.

Kanske kan man likna det vid yttre rymden, kanske kan man likna det vid en frammande och obebodd planet. Men av nagon anledning kanner jag mig mest som kapten Nemo ombord pa Nautilus. Oandliga odsliga och outforskade omraden som bara ber om att fa bli utforskade. Trots att det har funnits vagar har sen de forsta mormonerna gav gav sig ut pa strovtag sa kanns det som om jag ar det forsta manniskan i varlden som ser det har. Odsligt och vackert men samtidigt farligt.

Dean har fatt lite tekniska problem med sin frambroms. Den hoppar av lite titt som tatt. Det ar ingen hojdare med tanke pa de oerhort branta nedforsbackarna haromkring. Men, min mamma har lart mig att det inte finns nagonting som inte gar att laga med lite plastertejp. Sa, har ute i oknen far man gora det basta av det man har. Var lagning fungerar forvanandsvart bra och han har overlevt tva tredjedelar av Utah.

En annan sak man kan anvanda plastertejp till ar att tejpa sin nasa. Det skrev jag om i mitt forra inlagg, har kommer bildbeviset. Av nagon anledning ser jag valdigt arg ut. Jag ar inte arg, har nog mest solen i ogonen och en valdigt brand nasa.

Aventyrsskagget borjar tillta!

Om tva veckor ar jag fardig. Tva veckor fran och med idag om allt gar som det ska. Forst nu har jag borjat tillata mig sjalv att langta hem. Nar jag ar trott, nar jag ar skitig, torstig, hungrig eller bara less pa att titta pa asfalt sa kan jag tanka pa hur fin hosten kommer att bli. Plocka svamp, kolla pa film, dricka te och lyssna pa en jakla massa bra musik. Konstigt nog dyker inga cykelturer upp i min hemlangtan.

En kvall da jag langtade hem lite extra var nar det var sa har roligt att sla upp ett talt:

Mark Twain lar ha pastatt att manskligheten ar uppdelad i tva sorters manniskor, de som har sett Taj Mahal och de som inte har gjort det. Jag skulle pa samma godtyckliga grund vilja pasta att manskligheten ar indelad i tva sorters maniskor, de som har akt ner for ”The Hogback” pa cykel och de som inte har gjort det.

The Hogback, eller svinryggen som det nog skulle oversattas till ar en stracka pa ungefar en mil. Dessa kilometrar forandrade mitt liv och detta for bara nagra timmar sedan. Det skulle kunna tankas att jag i efterhand kommer minnas The Hogback som resans absoluta peak. Kanske kommer jag angra mig att jag aldrig stannade for att ta nagon bild. Men det kandes som om en bild skulle vara lika fruktbart som att forsoka dricka sin egen svett. Jag ska forsoka att beskriva det i stallet. Tank er en smal vag med en fil i vardera riktning, tank er att den lutar nedat krafrigare an nagon annan vag ni nagonsin tidigare sett. Vagen inte bara lutar utan kroker sig och forsoker kasta av den som aker pa den. Att bli avkastad fran en vag brukar innebara att man hamnar ute i skogen eller kanske pa en sten, men inte har. Pa vardera sida om vagen vantar stup. Jag tror aldrig nagonsin att jag har sett sa djupa stup heller. Inga relingar, bara du, vagen och stupen mot evigheten. Kanske borde tanken skramma en. Kanske borde jag ha upplevt skrack eller nervositet. Men efter att ha spenderat sa manga timmar pa min cykel sa har den blivbit som en forlangning av min egna kropp. Kontrollen, eller kanske avsaknaden av kontroll gjorde att jag kande det som om jag flog. For en sekund eller tva tankte jag att om jag inte skulle klara mig, om vagen skulle kasta ut mig i evigheten sa skulle jag i alla fall lamna det har livet pa basta tankbara satt, som en rovfagel pa vindarna som bar uppat. Stupen drog med sin ofantliga skonhet, som Najaderna och Sirenerna som lockade sjomannen i fordarvet med sin sang. Men min karlek till livet, till att andas, alska och cykla holl mig kvar pa vagen. Jag tog mig ner till slut, ner pa fast mark. Jag vande mig om och sag upp mot svinryggen. I ett och samma ogonblick kande jag mig ododlig och samtidigt oerhort sarbar. Jag klarade det och kommer darmed att klara av vilken annan provning som vagen har for mig.

Klockan ar snart atta, vi vet fortfarande inte vart vi ska sova i natt. Kanske har vi blivit lite val bekvama i tanken pa att allt alltid reder ut sig. Jag ska i alla fall nu ge mig ut i okenkvallen och leta efter en plats att sla upp mitt talt. I natt ska jag dromma om att andas, alska och kanske aven om att flyga som en rovfagel.

Det här inlägget postades i Livsstilsdeflation. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till En rymdresa under vatte, utan vatten

  1. Nisse skriver:

    Det var en häftig beskrivning av ”The Hogback”. Den slår allt. Den stämmer och den skrämmer.
    Bara två veckor kvar – det kommer att bli tomt på webben…

  2. Emma Tervo skriver:

    Fantastiskt bra skrivet Emil, speciellt sista stycket om The Hogback. Det känns nästan som att man varit där själv! Lycka till på resten av resan, you can do it! :)

  3. Johan skriver:

    Bra kämpat!
    Platsen på bilden där du slår upp tältet, ser ut som Hite. Kan det vara så?
    Snart tar ni de sista tramptagen uppför Carson Pass sen är det California och nerförsbacke och medvind och cykelbanor och vackra kvinnor och läskautomater som gäller.

    • uttramparen skriver:

      Det stammer bra! Svart att inte stanna dar. Om man inte har en tankbil med vatten som foljebil. Varmerekord for uttramparen, tur att det fanns en sjo.

  4. Nisse skriver:

    Men: har inte uttramparen glömt att nämna att allt vatten i USA smakar simbassäng? Och att all läsk i USA smakar underbart?

  5. Jonas Storebror Mörk skriver:

    vatten är orginalet, gudarna på olympen drack inte necktar dom drack vatten av den enda och bästa anledningen i världen vatten är liv, smakar liv och ger liv. i den tidigaste civilisationen mellan floderna eufrat och tigris fans ett statligt jobb som sågs som det förnämsta av alla yrken ,nämligen vatten man, den person som har en hel civilisatons förtroende att reglera vatten tillgången, var kungens jämn like hos Babelonernas förfäder och de mytiska hängandeträdgårdarnas arkitäkter.

  6. Philip skriver:

    Jag måste bara inflika här, bär du de där byxorna hela tiden så får du se upp! Bonnbrännan jag fick på låren av cykelbyxorna har suttit kvar hela vintern och det är fortfarande en löjligt skarp linje mellan brunbränd och kritvitt på mina stackars lår. jag önskar jag hade vart lite mer flexibel och kavlat upp shortsen lite då och då :)

    Kul också att du sov på exakt precis samma kvadratmeter som oss i hite, jag känner igen den där bänken.

  7. Carolina H skriver:

    Kollade in denna videosnutt och blev inte direkt sugen på att åka nerför samma backe, är antagligen fegar än vad du är.
    http://adventuremotorcycleroutes.ca/?p=202

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>