Kansas it is

För ett par timmar sedan skrev jag på min facebook att jag skulle nå Kansas i morgon. Det var tanken. Tanken var att jag tryckt på lite väl hårt ett tag och att jag skulle nöja mig med mina 10 mil. Men som ni alla vet så blir det sällan som man tänkt sig. Efter världens mest kaloritäta efterrätt på cookie café tittade jag och Dean på varandra och vi visste då att vi båda ville ta oss de sista 6 milen in i Kansas. 

Jag vet att bilden är riktigt dålig men det är de ljusförhållandena man får om man cyklar på en väg som går i västlig riktning och det börjar närma sig kvällning.

De sista 30 milen kan ha varit den lyckligaste stund jag upplevt på egen hand. Jag har upplevt många lyckliga stunder med andra människor men aldrig själv tidigare. De som känner mig vet att jag är rädd för ensamhet och helst är bland andra. Idag var jag lycklig över min egen person, min egen kropp och min egen beslutsamhet. Varenda muskel i hela min kropp bad om att få vila, jag var solbränd från en hel dag i solen, jag var törstig och hungrig. Men, jag var tillräckligt stark för att fortsätta cykla 6 mil extra efter att ha gjort klart mitt mål på 10 mil. Om någon av mina forna gymnastiklärare läser det här så vill jag bara hälsa att det ordnade sig. Killen började röra på sig till slut.

Men jag måste backa händelseförloppet ett par dagar. Ozarkkedjan var det alltså. Branta uppförsbackar och stup till nedförsbackar. Man åker med cykeln (vore synd att kalla det att cykla) i närmare 70 km/h för att sedan några sekunder senare kämpa sig uppför, gåendes med cykeln vid sidan av. Jag gillade nedförsbackarna här, till skillnad från appalacherna så gick de här backarna faktiskt att njuta av. Där var jag livrädd. För att över huvudet taget överleva och komma ner var man tvungen att pumpa sina bromsar varma. Problemet var inte branterna i sig utan mest att det var så kurvigt. Här är det långa raka fina backar där man kunde se hela sträckan och man visste att det inte fanns några hemligheter som väntade.

Trots att nedförsbackarna var roliga gjorde deras motsats att jag är glad att vara ute på platt mark nu. Och platt är det, platt och rakt. 56 km utan en grads avvikelse från tangentens riktning. Efter 56 km gjorde vägen en plötslig liten sväng. Min teori är att asfaltsläggaren måste somnat vid ratten där. Vad jag förstår är de 56 kilometrarna ingenting mot vad som väntar när vi ger oss i kast med Kansas.

Vi har sovit på nya spännande platser, på bord och under lastbilar. Men mest av allt gillar jag att sova i mitt tält. Shit va jag gillar mitt tält. Ibland kan jag längta efter att få krypa in och somna i min mikrovärld hela dagarna. 

När man cyklar får man ibland med sig en eller annan liftare. Den här gynnaren följde med på Deans styre förvånandsvärt långt.

När jag kommer hem tror jag att jag ska skriva en bok om min nya diet och hur effektiv den är om man vill komma i form. Jag kallar min diet för High fat, High carb, High fructose corn syrup-dieten. Allt man behöver göra är att vräka i sig allt det som verkar onyttigt och så går man ner i vikt. (jag ska lägga till en liten stjärna som hänvisar till en pytteliten text där det står att man måste boka in 8 spinningpass om dagen.) Kanske skriver jag en massa om mat nu för tiden, det är för att det är typ det enda jag tänker på om dagarna. Från det att jag lämnar en måltid funderar jag på vad jag ska äta härnäst. Mat är så fantastiskt gott och jag är hungrig precis hela tiden. Det gör att den här bilden inte är så orimlig som den verkar. 

Dean med en halv galon chokladmjölk. Han drack upp hela men påstod att han fick lite ont i magen efteråt. Men jag har upptäckt en ganska obehaglig grej. Jag tänkte att det skulle vara slut på allt socker jag sätter i mig nu för ett tag så jag startade den här dagen helt sockerfritt. Men det gick så segt och jag var så jäkla trött. När jag sen passerade en läskautomat vaknade Gollum innom mig till liv. Min älskade pepsi ropade den. Så jag klev av cykeln, betalade de tre kronorna som det kostade och halsade i mig hela burken. Efter det har jag känt mig oövervinnerligt stark hela dagen. Så. Sockerknarkare på 28 dagar. Jag bara undrar när jag får mitt amerikanska medborgarskap.

Jag har hittat en ny hjälm. Jag tappade visiret på min gamla och det var riktigt jobbigt att åka utan på eftermiddagarna när solen började sjunka. På ett av ställena vi stannade på fanns det en låda där andra cyklister hade lämnat kvar sådant de inte behövde. Någon tyckte sig inte behöva sin gula hjälm så jag bytte in min mot den. Nu har jag nordamerikas kanske fulaste och defenitivt gulaste hjälm, men den har ett visir och då kan jag stå ut med det mesta.

Jag måste också berätta om hur hunden dog. Det här är hemskt och jag var väldigt illa berörd och chockad efteråt. På en resa där man mest känner, mer än man tänker kan en hunds död gnaga på en. Jag säger inte att det var mitt fel att hunden dog. Men om det inte vore för mig så skulle hunden fortfarande vara i livet.

Det har hänt att jag har önskat livet ur en och annan byracka som jagat oss efter vägarna. Jag har förbannat deras ägare som inte kopplar hundarna och jag har sparkat både en och flera som kommit för nära. Men det som hände i förrgår ville jag inte att det skulle hända.

Såhär gick det till. Lång raksträcka med ett hus på vänster sida. Jag kom i ganska god fart. Dean låg några tiotal meter bakom mig. När jag kommer fram till huset ser jag att en stor svart hund reser sig upp och börjar springa ut mot mig. Hundens matte ropar då på hunden att den ska stanna. Hunden saktar in och jag fortsätter. Bara någon sekund efter att jag passerat huset hör jag hur en bil tutar. Jag vänder mig om för att få se en syn som sedan spelades upp på för mig många gånger innan jag skulle somna. En stor röd pickup som jag precis mött kör på hunden. Den kör över hunden med framhjulen och bakhjulen slungar ut kroppen mot Dean som är precis bredvid när det händer. Hundens kropp flyger och landar på vägen. Den röda bilen fortsätter och försvinner snart bakom ett krön. Jag lämnar min cykel i diket och springer tillbaka efter vägen. Dean står som förstenad. Hundkroppen ligger bara några meter ifrån hans bakhjul. Man förstår när man ser djuret att den är död. Jag tänker inte beskriva kroppen mer än så. På gården står hundens matte och skriker i förtvivlan. Vi försöker fråga oss för om det är någonting vi kan göra men hon skriker bara åt oss att vi ska ge oss av, att vi inte kan göra någonting. Hon är upprörd och ber oss att ge oss av. Så vi har ingenting annat att göra än att cykla iväg. Egentligen förstår vi inte riktigt vad som har hänt förens någon halvtimma senare när vi sitter vid vägkanten, tysta och fundersamma. Jag tror att Dean sov minst lika dåligt som jag gjorde den natten.

I natt och i morgon natt sover jag i en bäddad säng på ett riktigt sunkigt motell. När som helst annars hade jag rynkat på näsan åt den smutsiga mattan och den snea tv-bilden. Nu är det himmelrike. Jag och Dean har satt viss heder i att inte se solljuset på hela dagen i morgon. Vi ska kolla på Family Guy hela dagen och beställa mat till rummet när vi blir hungriga. I natt kan ingenting väcka mig.

Sköt om er mina vänner, Uttramparen trampar vidare.

Det här inlägget postades i Livsstilsdeflation. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Kansas it is

  1. Jenny skriver:

    jag tycker det är bäst i världen att få vakna och läsa om dig till frukost

    Heja heja och du I <3 Hillebergs det är världens bästa tält (saknar mitt när jag läser om din kärlek till ditt)

  2. Sibe skriver:

    Vilken kämpe du är! Du är bäst!

  3. Nisse skriver:

    Aaah! 16 mil = respekt. Jag önskar dig en lagom svag och fin medvind rakt i ryggen genom hela Kansas. Jag ser fram emot nästa rapport och en liten orientering om var du är någonstans.

  4. Jonas Storebror Mörk skriver:

    Oj oj oj jag blir så imponerad vart tog min slöa lilla lille bror vägen.själv har jag fult upp med att jaga tretioårs magen på flyckten, var ute på min lilla löpprunda igår, naiv som jag är sprang jag i bar överkropp och vad händer… ett gäng ohängda tonårs yngel skrattar skriker och filmar den lön fette fabrodern som vågat sig ut på aktivitetter som enbart hör de vakra och unga till f..k them!! Magda och barnen hälsar så mycket. kärlek och respekt/ Storebror.

  5. Rasmus i Kvistbro skriver:

    Tjoflöjt! Vill du knarka socker, kan jag rekommendera root beer. Det är sött fom f*n och smakar som jenkatuggummi i flytande form. Några besläktade kanadensare sa en gång att den swänska julmusten smakade som root beer. Degenerat folk finns det gott om.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>