Illinois

När jag tittar upp från skärmen kan jag se hur dagsljuset blir svagare och svagare över Ohiofloden. Jag är på den västra stranden vilket innebär att jag är i Illinois. Det har blivit en hel del kilometer de senaste dagarna. Det märks, jag är trött. Inte så att jag är utsliten, men jag är väldigt trött. Har ont i knäna, ont i händerna, handlederna, fötterna men framför allt har jag ont i min solbrända hud. Det verkar inte spela någon roll vad jag gör, solen kommer igenom alla kläder och all solskydd jag smetar på.

Jag kände mig lite tvingad att skriva om mina umbäranden här i det nya landet. Allt har bara varit positivt jag beskrivit sedan jag kom. Och det är verkligen fantastiskt. Men, min kropp är inte byggd för att sitta på en cykelsadel åtta timmar om dygnet. Jag längtar redan efter att få se vad som finns efter vägen i morgon men jag vet att jag kommer vara glad när ännu en dag är över. I morgon blir vi klara med vår tredje karta. Igår såg jag för första gången på en världskarta hur långt jag har cyklat.

Ett tankeexperiment vore att stanna och ta ett kort på varenda överkört djur jag såg efter vägen, katalogisera och spara i någon slags morbid fotoalbum. Men det skulle antagligen resultera i att den här resan skulle ta oändlig tid och att man skulle kunna göra skräckfilmer om mig och min morbida samling.

Jag tänker däremot bjuda på den här bilden. 

Jag måste berätta om stormen också. Eller egentligen har det varit flera men bara en som jag verkligen fick uppleva. Den första stormen upplevde jag inifrån gymnastiksalen jag beskrev i mitt senaste inlägg. Regn som var så kraftit att vi inte kunde komma igång med cyklandet hur gärna vi än ville. Så i stället sov vi några timmar extra (man kan alltid sova om man inte har någonting annat för sig).

Men den andra stormen kom mer olägligt. Tidigt morgonen efter natten den första. Den natten sov jag i en pavilliong i en park. Eftersom jag hadde tak över huvudet brydde jag mig inte om att slå upp tältet. Men det skulle jag ha gjort. Klockan halv fem på morgonen vaknade jag av vad jag trodde var någon som hällde hinkvis med vatten över mig. Det var det inte. Det var hårt regn som blåste in och fullständigt dränkte mig och min sovsäck. Det var bara att packa ihop.

Som tur är hade vi en natt framför oss där vi visste att vi skulle få sova inomhus. Kyrkan i Sebree är välkänd bland cyklister på den här rutten, jag förstod snart varför. Varm dusch, säng och framför allt, ett lagat mål mat. Pastorns fru hade alltid velat åka utomlands och missionerat men av någon anledning tillät inte hennes hälsa det. Så i stället öppnade hon upp sitt hem och sin församlings kyrka för cyklister och bjöd dom på mat. Jag har ingenting emot att be en bordsbön om det kniper, om sen bönen serveras med makaroner, sallad, majsbröd, bönor och den största portionen glass man kan tänka sig så är jag redan frälst som ett vittne.

I kyrkan mötte vi två andra grupper med cyklister som kom väster ifrån, så vi gjorde det man bör, tipsade om olika hotspots efter vägen. Vilket oftast innebär var man kan få duscha.

Innan vi gick och la oss blev vi ombedda att sätta en nål på en världskarta där vi ansåg oss höra hemma. Min Karlstadnål var märkligt ensam.

Ett av de ställena vi blev tipsade om var Rose Inn i Elisabethtown. Det är egentligen ett B&B men hon som äger stället gillar cyklister så hon låter oss slå upp tält i hennes trädgård och låna hennes dusch. Jag tror faktiskt att jag spenderat mer pengar på glass än på husrum på det här äventyret.

Så då är vi tillbaka där jag började mitt inlägg. Nu har det blivit så mörkt att eldflugorna börjat komma fram. Eldflugor kan vara det jag kommer att sakna mest när jag åker härifrån. 

Det här inlägget postades i Livsstilsdeflation. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Illinois

  1. Madde ninja skriver:

    Du vet väl att filmen Elizabethtown (med Kirsten Dunst) har ett sjukt bra soundtrack – för en resa! Be safe!

  2. Joanna skriver:

    You still rock! Älskar bilden med den ensamma flaggan och oändlig väg som har tillryggalagts. Det är klart att allt gör ont, men du fortsätter och det är starkt! Det är bara å åk!
    Ser fram emot nya rapporter! Joanna

  3. Nisse skriver:

    Härligt att höra! Smärtan och ömheten kommer efterhand att gå över och ”drivet” att uppleva ännu några mil av äventyr kommer att bli allt starkare. I Kansas kan du duscha och tälta i stadsparkerna, för där har man stadsbadet. Låt oss snart höra mer!

  4. Sibe skriver:

    Det gör ont, men du kommer att fixa det! Du är stark! Och bäst! Glöm inte det!

  5. Johan skriver:

    Gött mos mannen! Räkna med bondbränna!
    Som Nisse säger, smärtan den går över. Kroppen anpassar sig.
    Om inte så kommer ett dopp i de svinkalla floderna i Missouri att kännas som ett helande för kroppen. Se fram mot det.

  6. Bonnie skriver:

    Gillar bilden på djuret….är väl också lite morbid kanske :) Du måste komma i håg att äta ordentligt på vägen också så att du inte tynar bort! Blir lite orolig för dig men det kanske jag inte behöver?

  7. Joråsåatt skriver:

    Shit vad långt du har kommit! Imponerade!

    Tänk vad val kan göra ens vardag annorlunda. Du kunde ha suttit på kontorsstolen lika gärna som cykelsadeln…

    Förresten så har mitt äventyr också börjat nu! =)

  8. Victoria skriver:

    Jag tittar på USA-kartan och inser att du har kommit riktigt långt! Wow!
    (Lyckades hitta solskydd spf 50 i USA, kanske det funkar?. Man tänker ju inte på det, men du är väl på samma breddgrad som nordafrika eller spanien?)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>