Friterat jornötssmör, hembränt, crack och cigg!

Ok, ni ska inte tro att det är någon hälsoresa det är jag är ute på. För att bevisa det tänker jag nu lägga upp bildbevis på vilket dålighetsliv jag för här på andra sidan Atlanten.

Bilden är tagen hos David som jag avslutade mitt förra inlägg med att beskriva. David Beslöt sig för att supa ner oss helt enkelt och han lyckades riktigt bra med sitt Moonshine från kentuckys mindre välkända destillerier. Efter ett par glas sprit var det inte svårt att lura i en gamma nicotinist en cigg och förfallet var totalt.  Sprit som serveras ur burk ska jag hedan efter aldrig mer dricka. Hur som helst hade vi en alldeles fantastisk kväll tillsammans med David. Hjälmen av för det. När vi vaknade morgonen efter med en god portion skallebank insåg vi att vi var tvungna att cykla en bra bit innan vi kunde hitta någonstans att sova följande natt. Men, ingenting botar baksmälla så bra som en ordentlig cykeltur som min mamma alltid brukar säga.

Vi gav oss av mot nya äventyr. Det känns verkligen så här. Det kan kännas tungt att lämna en trevlig plats men man vet att man kommer sova gott nästa natt också. Man vet att allt kommer att ordna sig. Det enda man ska tänka på är att göra sina 65 miles och sen kommer resten att fixa till sig på ett eller annat sätt.

Fler vittnesmål om hur trevliga alla är mot svenska cyklister kommer här. Den här snubben:

Jag och Dean käkade frukost på ett litet ställe efter vägen. En gubbe kommer och slår sig ner vid vårt bord, börjar prata om cyklar, vägar och kartor. Han hade bott efter vår rutt i flera år och sett många fullastade cyklister komma förbi så han hade en god uppfattning om vilka vi var och vad vi gjorde där. Efter en liten stund reser han sig upp, går fram till kassan, kommer tillbaka och berättar att han har betalat vår frukost.n Jag hinner precis ta hans bild innan han sätter sig i sin bil och åker iväg. Jag är ovan vid denna vänlighet men jag måste säga att jag inte skulle ha klarat mig långt utan den.

För två dagar sedan hindrades vår framfart av detta. Det händer rätt vad det är men vanligtvis går det att leda cyklarna vid sidan av vägarbetet eller vad det nu är som hindrar biltrafiken från att ta sig fram. För Uttramparen blev det den här gången en annan typ av utmaning. 

Om man är postbud så gäller det att man ser till att leverera breven, oavsett vad för hinder man möter. 

Back on track på andra sidan bron. Hela manövern tog ungefär 20 minuter, omvägen vi hade behövt ta för att komma runt var över 20 miles så vi var riktigt nöjda med vad vi åstadkommit.

Er uttrampare rör sig stadigt genom Kentucky, det är skönt att vara borta från de branta Appalacherna. Här är det väldigt backigt men mer som kullar än de vansinniga stup som vi vant oss vid. Det här är kolarbetarnas, crack-kokarnas, hästuppfödarnas och banjospelarnas land. Hög arbetslöshet och en god portion maktlöshet gör att många sluter sig i små klaner där man inte riktigt gillar främlingar. På en del ställen där vi stannar och frågar efter vägen får vi inte något svar. Sydstatsflaggorna vajjar i vinden så att man nästan kan tro att man är i Kil. Dean påminner mig dagligen om att inte knacka på hos någon om jag skulle få slut på vattnet. Många här har förstört sitt sunda förnuft med amfetamin och man bör inte hälsa på ens om man är törstig.

Vi stannade och hade en vilodag hemma hos Andy och Page som bodde en bit utanför Berrea. Det var helt underbart att inte cykla på en hel dag. Tänk att det kan vara så skönt att inte göra någonting som man gillar så mycket. En vilodag som verkligen innebar vila. Jag låg i en soffa och klappade på den här lilla kompisen nästan hela dagen. Utanför regnade det och åskade så en varm hund på magen var fint för själen. Som tack för hjälpen bjöd lagade jag middag. Min paradrätt, ris och linser så klart. När jag handlade ingredienserna på en Waalmart i närheten tittade kassörskan på mig och sa: You sure eat healthy food, do ya. Jo, jämfört med all majssirap som finns i allt här så är det kanske så, men i så fall är typ all annan mat nyttig.

Att hänga runt i Andy och Pages hus var så trevligt att de första tramptagen dagen efter kändes lite tunga. Men så fort man kom igång och benen började minnas vad det var de var gjorda för att göra så kändes det bra igen. Den natten sov vi på en golfbana 14 mil väster om Berrea. Vi kom dit sent och ingen var där så vi tänkte att det var i sin ordning om vi sov under deras picknicktak.

Uttramparen firade att han nu är en god bit in på sin tredje karta med en extra fin middag. Förmodligen den minst smickrande bilden som någonsin kommer att publiceras på er Uttrampare.

Man lever ett konstigt men ganska behagligt liv här. En dusch är förmodligen det bästa i Uttramparens värld, ett mål mat som är varmt är otroligt, att få sova inomhus är en oerhörd lyx. Och vet ni, jag gillar det. Om jag ska vara ärlig så kan det ha varit så att jag innan jag kom hit tänkte göra det här för att kunna säga att jag en gång har gjort det. Det har verkligen förändrats. Jag gör det här för att det är så jäkla gött, för att jag älskar att leva det här livet. Jagh älskar att sova som ett barn, eller snarare som en patient på ett operationsbord, jag älskar att känna tillfredsställelsen av att ha åstadkommit någonting varje dag och jag älskar att inte riktigt veta vad som kommer hända under dagarna. Det här äeventyret har visat sig vara så mycket trevligare och mer äventyrligt än jag någonsin kunde föreställa mig. Givetvis saknar jag mina vänner och de jag älskar hemma men jag vill nog helst att de ska vara här. Åtminstone om kvällarna.

I natt sover vi i en gymnastiksal i Hodgensville. Egentligen låter de inte cyklister sova inomhus men utanför rullar århundrades åskoväder så de gjorde ett undantag. Det är vi riktigt glada för. Dusch, tak och en dörr, vad mer kan man någonsin önska sig. Jo, det vore kanske möjligheten att kunna gå två och två på toa samtidigt. 

När regnet började var vi vid Abrahamn Lincolns födelseplats. Vi var där först för att se om vi kunde campa där. De sa nej men de erbjöd oss en riktigt risig stuga där vi kunde bo för 65 dollar. Jag höll på att ge med mig men Dean övertalade mig att vi skulle fortsätta en liten bit till. Det var svårt att övertala mig att vi skulle ge oss ut i regnet igen men jag gick med på det till slut. Och tur var det. Nu bor vi bättre och gratis. Som tack för god övertalning bjöd jag på middag i kväll. Ni skulle alla bli förvånade över hur mycket mat två personer kan äta. Men vi var riktigt hungriga. Majsbröd, bönor, macaroner, potatissallad, kokta grönsaker, coleslaw, äggsallad, bröd, lökringar och en efterätt som bara bör ätas av personer som cyklar 100 km om dagen sex dagar i veckan. Friterat jordnötssmör med grädde. Det du Anna Skipper. När personalen hörde att jag inte var från Kentucky bjöd de på en bit tårta efteråt som avslutning. Jag tror aldrig att jag varit så mätt någonsin tidigare. Men nu trekvart efteråt börjar jag känna mig lite sugen igen.

Nu ska jag skynda mig i säng så att jag hinner få mina tio timmar innan det är dags att sätta sig på cykeln igen. Cykla, äta och sova. Det är verkligen det enda jag gör.

Sköt om er!

Det här inlägget postades i Livsstilsdeflation. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Friterat jornötssmör, hembränt, crack och cigg!

  1. Anders Asplund Berggren skriver:

    Kul att läsa lite nytt om din framfart. Jag kollar din blogg regelbundet för att se om något nytt dykt upp. Du och din resa har blivit en snackis här hemma och du ska veta att vi tänker på dig. Ludde skickar ett extra ”Blång-bli-blu-bli-du-du-du” till dig, han avslutar även med ett extra ”oj!”. Sköt om dig mannen ;) Kramar från kusinen med familj

  2. Anna J skriver:

    Vilken fantastisk resa du verkar göra! Det är så roligt att läsa dina rapporter. Jag är glad att jag hittade till din blogg från du var med i tidningen.

    Ha en fortsatt härlig och fantastisk resa!

  3. Johan Andersson skriver:

    Vilken överlägsen känsla att passera ett vägarbete i terrängen. Kul att du har ett stadigt resesällskap också, det blir ju så mycket roligare. Ett tips på sovplats eller alternativt gratis lunch (inklusive frälsning:)) är kyrkan i Sebree som ni snart kommer till. Oerhört amerikansk plats skulle jag säga, man får även klunka i sig massor med hemmalagat iste. Det var kräkvarmt när vi var där, hur varmt har ni det om dagarna? Mvh Johan.

  4. jennie skriver:

    tack för fantastisk läsning! låter helt otroligt. om du inte sett winter’s bone borde du göra det när du kommer hem. fick känslan av den filmen när du beskrev området där man inte ska stanna och be om vatten.. räknar med att vi blir bjudna på en portion friterat jordnötssmör med grädde när vi kommer upp till karlstad i höst!

  5. mamma sparv skriver:

    Vad roligt att läsa om dina äventyr, här är högläsning varje gång. Kämpa på och många kramar till dig och ditt ressälskap.

  6. Andy and Paige skriver:

    Glad you are still moving on. We got a good laugh out of seeing our little Tammie on your blog. I think she misses sleeping on your stomach.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>