Berg och dalbana på riktigt.

Där jag växte upp fanns det en liten kanal, eller, i alla fall kallades den för kanalen, egentligen var det ett litet vattendrag som stod väldigt stilla. Kanske fanns det abborrar där, kanske är det bara någonting som jag diktar upp så här i efterhand. Men jag tror att jag metade en del där. Någonting som jag helt säkert vet är att jag och min storebror brukade leka att det var missisippifloden och att vi båda var Huckelberry Finn. Ingen av oss ville vara Tom, han var lite för tam och välkammad. Så den här midsommaraftonen var speciell för mig. Jag har nämligen upplevt en barndomsdröm. Jag har åkt över Missisippifloden. Den var precis så respektingivande och mystisk som jag någonsin kunnat föreställa mig.

Att ta sig över Old man river innebär att man kan lägga upp den här bilden. Missouri började väldigt platt i ungefär två mil. Sen blev det åka av. UUttramparen är nu mitt inne i Ozarkbergen. Här finns det två sätt att färdas, uppför eller nedför. Ingenting däremellan. Brant upp och brant ner. Aldrig någonsin någonting däremellan. Men jag måste säga att jag gillar det. Man vet att man får tillbaka det man sätter in på uppförskontot, man får det tillbaka i nya hastighetsrekord och fantastiska svalkande vindar.

Tidiga mornar nu, klockan ringer 04.30. Efter att man packat ihop och gjort sig klar för avfärd är klockan snart 06.00. Det innebär att solen har gått upp men värmen har ännu inte stigit. Vindarna lär vara mindre motarbetande på morgonen, någonting som kan komma att vara användbart när Uttramparen snart kommer in i Kansas.

Annars har jag sett några skyltar idag som jag gärna delar med mig av.

En del barn är snabba, andra är lite långsammare. Här bor de långsamma.

För alla som vandrat i The Capital Wasteland kommer gilla den här skylten:

En del av mina läsare förstår vad jag menar, till er andra kan jag bara säga: Spela mer tv-spel!

Avslutningsvis hittade jag den här bumper-stickern idag.

Jag får för mig att den som äger den här bilden inte skulle vara kompis med ägaren av bilen med Bumper-stickern jag såg häromdagen. Där stod det: There is no flag large enough to cover the shame of killing innocent people.

Eftersom vi började så tidigt i morse kom vi fram till dagens mål Farmington tidigt på eftermiddagen. Här blev vi, av polisen, hänvisade till vad som förmodligen kommer vara resans lyxigaste boende. Här har de inrett en lägenhet åt cyklister. Här finns: Sängar, två soffor, en tv, internet, tvättmaskiner, ett kök, en cykelverkstad, dusch och en mycket innehållsrik tips-på-vägenbok. För detta vill de ha en frivillig donation. Eftersom det är midsommarafton och eftersom jag precis räknat ut att jag betalat mer för glass än för husrum på den här resan så var jag generös.

Med massa tid gick jag och min sputnik på bio, 3d bio.

Vi såg The green lantern, en av de sämsta filmerna jag sett faktiskt. Men det gjorde inte så mycket. Jag gick runt i jeans och t-shirt i ett par gympadojor. Jag kände mig inte som en cyklist utan som vem som helst. Det var skönt. Men, vi insåg att vår identitet som cyklister har sina fördelar. När Uttramparen har på sig sina cykelkläder kommer folk fram och frågar hur långt han har åkt, hur långt han ska åka och om det är jobbigt. Ibland blir man bjuden på frukost, ibland får man kallt vatten. När jag inte har på mig cykelkläderna är jag vem som helst, men med ovanligt ful solbränna och ovårdat skägg. Jag vet inte riktigt vad jag gillar mest.

Nu ska jag poppa popcorn och sjunka ner i soffan en stund. Men det blir tidig sänggång i kväll. Klockan ringer 04.30 och i morgon har jag en hel del bergsbestigning att göra.

Det här inlägget postades i Livsstilsdeflation. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Berg och dalbana på riktigt.

  1. Tony Ingemarsson skriver:

    Hejhopp! Härligt att läsa om din framfart i den vilda västern! Du är och förblir min idol, Emil! Kämpa på mot ditt hägrande mål men glöm inte vad Robert Broberg sjöng; Målet är ingenting vägen är allt….

  2. Mamma mörk skriver:

    Emil min Emil det känns bra att veta att du hittar en massa bra människor som vill dig väl.
    Bra boende mat och dryck verkar vara en bra källa till goda kontakter med den innfödde Amerikanen. Vilket lycka att få korsa den stora floden, förstår att det känns fantastiskt. Givetvis följer din familj varje tramp tag , men vi har under helgen träffat några somockså följer ditt äventyr noga, en familj har tilloch med Googlat på de kyrkor och små orter som du besökt. Du viddgar våra vyer tack för det.

  3. maja atterstig skriver:

    Emil, Emil gamle vän. Jag läser och följer dig och förundras över hur mycket som faktiskt ryms. Tänker att du kanske känner så stundtals: Ojojoj, nu kan jag inte uppleva mer, nu får inte alla intrycken plats, jag behöver samla mig.
    Men resan och vägen går vidare ett bra tag till. Tur att du har en blogg som du sedan kan läsa och påminnas av.
    Jag påminns om kanalen du skriver om och bekräftar att kanalen fanns. Eller Kanaln som den faktiskt hette. Kanske har den torkat ut nu. I alla fall har jag svårt att tro att den är samma som den var då vi var små.
    Och du metade. Och vi metade. Jag minns att vi metade ihop. I sjön, vid Mats Mataffär. Jag har för mig att vi var ihop ett tag. Att jag nog frågat chans och att det vi gjorde i vår relation var att vi metade. Det var sommarlov och jag ringde alldeles för tidigt på morgonen. Mammamörk svarade i hemtelefonen och du låg och sov och jag skämdes lite. Sen metade vi. Var vi ihop tycker du?
    Tänker på dig med och fylls av värme.
    Pusss

Lämna ett svar till Mamma mörk Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>