Tio dagar kvar

Jag har aldrig tidigare haft så mycket att skriva om. Samtidigt har jag förmodligen aldrig haft så lite ro i kroppen för att faktiskt sätta mig ner och skriva det. Min värld snurrar snabbare än den någonsin gjort hittills. Jag kan bara jämföra känslan med den jag hade när jag som 19 åring räknade dagarna tills jag för första gången skulle få vandra indisk jord. Jag har förstått såhär i efterhand att det var min passagerit in i vuxenvärlden. Emil som barn satte sig på planet i Stockholm men kom aldrig tillbaka. Kanske är det därför Indien varit så viktigt för mig och skapandet av den jag är. Någonstans där blev jag vuxen. Jag var fortfarande väldigt naiv även efter att jag kommit tillbaka hem men jag bar på ett allvar och en känsla av att faktiskt klara mig själv.

Möjligen är Uttramparen nästa passagerit. Men vad det är jag lämnar och vad som möter mig när jag kommer tillbaka vet jag inte. Jag gissar att det kommer klargöras i en blogg om ytterligare tio år.

Jag tänker sluta träna utomhus nu. Jag är så rädd att någonting ska hända med cykeln såhär tätt inpå avfart. Än värre vore det om jag skulle vurpa. Jag skulle stå ut med att inte ta mig över kontinenten, men jag är osäker på om jag skulle klara av att få resan inställd på grund av en skada nu tio dagar innan avfart. Jag har en tur kvar som jag ska göra. På lördag firar min far att han fyller 60. Då ska jag prova allt i skarpt läge. Full packning och en övernattning i tältet. Om än på en gräsmatta utanför mina föräldrar hus. Så, jag tar i trä och ber en stilla bön till vilken gud som än må lyssna att ingenting ska hända mig eller cykeln på vägen. Som ni ser har jag börjat packa redan. Jag försöker strukturera upp och få en överblick av vad jag har och vad jag möjligtvis kommer att behöva. En sak som mina cykelerfarna läsare kanske skulle kunna hjälpa mig med är det där med lås. Jag har två men tänkte bara ta med mig ett. Dels har jag ett tungt bygellås men också ett lättare wirelås. Jag är med på att bygellåset är säkrare. Men med wirelåset kommer jag kunna låsa ihop både cykeln och kärran. Jag tror att det var Johan och Philip spom någonstans skrev om lås men jag kan inte hitta det nu.

Åh, när jag ändå skriver om Johan och Philip. Jag måste passa på att säga tack för allt. Faan killar. Jag hoppas verkligen att vi någon gång på andra sidan av min resa kan träffas och att jag då får bjuda er på öl. Jag är skyldig er ett stort tack. För all inspiration och lån av kartor, men framför allt för all hjälp och alla goda råd. Jag får säga som Newton: I am standing on the shoulders of giants. Då är det lätt att nå långt.

Tidigare idag satt jag på mitt kontor och vände papper. Jag skriver en projektsrapport just nu och det är vansinnigt tråkigt. Jag slogs då av en enorm lättnad. Om tio dagar kommer papper inte ha någon som helst betydelse för mig. Det enda som kommer betyda någonting är mina ben och min cykel. Jag lämnar min stol och ger mig av. Saliga äro de som ställer sig upp. För er som inte ska cykla tvärs över USA i sommar kan jag bara lyfta på hatten och säga: Jag beklagar.

Om det är så att man ska vara hemma i sommar tycker jag att man ska ta sig till Karlstad och leta reda på en Postilcab. Postiljohan har gett sig in i taxibranschen med de här fantastiska farkosterna. Det känns som ett SI-FI fortskaffningsmedel men är reellt och rullar på stadens gator.Den här stod parkerad utanför mitt jobb idag. Jag tror inte att det gick en sekund utan att någon stod och betraktade den. Vill ni läsa mer så gå in på Postiljohans hemsida.

Nu ska jag snurra vidare med allt som ska göras innan avtramp. Vi hörs! Frid vänner!