Klarälven, så här gick det till

Igår hade jag ingen lust att skriva någonting alls. Min lägenhet var fylld till brädden av trevligt folk och fina cyklar. Så jag la bara snabbt upp bilderna för er som inte hade möjlighet att delta. Men nu tänker jag beskriva dagen lite mer ingående.

Jag var nervös och väldigt stressad på morgonen. Det är ett genomgående tema så fort jag ska göra någonting, jag känner mig nästan alltid dåligt förbered. Jag lovar att jag kommer göra det även dagen innan USA resan. Det är en känsla som jag bär med mig snarare än en faktisk konstaterande. Jag känner mig dåligt förberedd men det innebär inte att jag faktiskt är det. Hur som helst. Timmarna innan bussturen var smått kaotiska. Det var folk överallt i min lägenhet, vilket är fantastiskt trevligt men svårt att organisera. Jag viste egentligen ingenting om vilka som skulle vara med under dagen och vilka som skulle ansluta vart efter turen. Men till slut fick jag bara kapitulera, konstatera att jag inte kunde organisera mig eller någon annan mer än jag dittills hade gjort. Så vi satte oss på cyklarna och begav oss mot busstationen. Från min lägenhet var vi tre som skulle med bussen. Det var i princip så många jag var säker på skulle hänga med. Men medan vi stod och väntade på bussen dök de upp, en efter en. När det var tio minuter kvar till avgång kom de sista och då var vi allt som allt tio personer med varsin cykel. Busschauffören var först väldigt arg på mig som tänkte ta med så många cyklar ombord men när jag berättade att jag hade ringt till Värmlandstrafik och förvarnat vände hans humör på en gång. Han blev helt plötsligt den mest serviceinriktade busschaufför jag någonsin mött och vi hjälptes åt och fick med oss alla cyklar. Men jag tror att någon på värmlandstrafiks kontor senare fick en ordentlig utskällning för att denne inte förberett chauffören på att vi skulle bli så många.

Mor och far, finaste Erika och Smackdjuret mötte oss vid resans start. Det kändes tryggt att ha med en följebil ifall någonting otrevligt skulle inträffat under resans gång. Såhär såg startelvan ut. Från vänster ser vi: Lars-Erik ”Lalle” Larsson, Håkan ”Goldenbike” Svenneling, Peter ”Cykelsensei” Supertrampare, Jenny ”Flapjack” Grenander, Britta ”Mamma” Mörk, Emil ”Uttramparen” Mörk, Petter ”Racer” Atterstig, Johnna ”Hjälmen” Svenneling, Viktor ”Den röde” Ståhl, Kristian ”Thoreau” Thorén och slutligen Sebastian ”Tejparn” Thorén. Samtliga av dessa genomförde med bravur de nittio kilometer som låg framför. Mamma var tvungen att byta av Pappa som förare av följebilen. Men det var ytterst ovilligt och enbart för att hon visste hur gärna han ville cykla. Efter vägen mötte vi även upp Åsa ”Lögen” Johansson, Hasibe ”Burtrud” Rexhepi, Viktoria ”Störtkrukan” Bergvall och Anna ”Sparven” PG.

Shit vilken fin dag det blev, och vad glatt överaskad jag var att så många ville vara med. Jag vill särskilt skicka beundran till Håkan som trampade på sin oväxlade och skittunga cykel hela vändan och Anna som kämpade på trots motstånd från utomstående.

Ett stort tack till Åsa och Petter som förstod att Uttramparen behövde ett par solglasögon mer än han förstod det själv. Det var verkligen skönt att slippa kisa hela dagen. Och så ser jag ju jäkligt tuff ut som ni ser på bilden nedan.

Vi tog oss ner i ganska behaglig takt. Allt som allt tog det nog närmare sex timmar. Vi turades om att ha ledartröja på oss och jag tror att alla kände att de skulle sova gott den natten när vi äntligen var framme.

Uttramparen själv mår fint idag men jag känner att jag drack allt för lite vatten under resan.

Tack alla som var med, och alla som inte var med men som tänkte på oss. Vi kan redan nu förvarna Värmlandstrafik att vi kommer göra om samma strapats om exakt ett år.

Så, till det där med växelörat. En stor nakdel med att köpa en begagnad cykel är att man inte vet så mycket om den, vad det är för ram och vilka delar man ska leta efter när man ska köpa nya. Jag visade upp mitt viftade öra hos cykelhandeln för en vecka sedan. När jag så i fredagskväll kom för att hämta ut det jag trodde var ett nytt öra i samma storlek fick jag ett som såg helt annorlunda ut. De påstod att det skulle passa men jag hade mina tvivel. Mycket riktigt passade örat inte alls. Så jag fick köra klarälven ner på mitt gamla men något upprätade öra. Det gick ok, men jag passade mig för att växla mer än vad som var ytterst nödvändigt.

Nu är jag på jakt efter mitt öra. Jag hittade det här örat som i alla fall ser ut att passa. Men å andra sidan ser det här örat också ut att vara identiskt med mitt gamla.

Jag börjar bli jäkligt nervös över det här nu. Jag vill inte dra med mig en cykel över atlanten om jag inte vet att jag kan få tag på vitala delar.

Nu ska jag börja packa min äventyrsväska. Det har jag sett fram emot länge nu.

Det här inlägget postades i Livsstilsdeflation. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Klarälven, så här gick det till

  1. Johan Andersson skriver:

    Jag hade så gärna cyklat med er, såg verkligen trevligt ut.
    Angående växelörat så, oroa dig inte. Det ordnar sig. Jag är ganska säker på att jag har identiska öron på jobbet. Hör av dig om du vill att jag ska skicka ett till dig!
    Det värsta som kan hända är inte att örat bara går av utan att det blir krökt inåt och man kör vidare tills man växlar upp på stora kedjehjulet bak och växelarmen hakar tag i en eker. Det som vanligtvis händer då är haveri på öra, växel, kedja och ekrar….
    Jag är INTE ute efter att skrämmas utan för att understryka att om växelörat blir lite krökt så stanna och undersök så att växeln inte nuddar ekrarna när du växlar upp på ettan bak. MEN jag vill också peka på att dit växelöra är väldigt lindrigt krökt och att det förmodligen skulle hålla över hela USA. Vi hörs!

  2. Bonnie skriver:

    Himla trevligt ni ser ut att ha haft det! Själv var jag i en kyrka i Kristinehamn och såg min syster upptas i guds församling, det var också trevligt. Tänker på dig och läser dina blogginlägg som sällskap när jag pendlar mellan Malmö – Helsingborg. Min telefon är smart men tyvärr inte smart nog för att kunna skriva svarsinlägg till din blogg. Men jag följer spänt dina förberedelser och hoppas på att kunna följa med på klarälvsturen nästa år!!

  3. Jenny skriver:

    Jippi för ett årligt tramp till Uttramparens ära 🙂

  4. maja atterstig skriver:

    Wow, vilket gäng ni blev, men ingen Palsternacka. Verkar som om ni hade en strålande dag och det får du tänka på när du trampar tvärs över nordamerika, att du har alla dina tio medcyklare i ryggen plus en hel massa till som inte slog följe längs klarälven.
    Hoppas ni fick i er ordentligt med mat, det hade ju varit något jag kunnat bidra med annars om jag hade varit på plats. Men jag var i Malmö ju.
    Tänker på dig en massa nu Emil och jag tror du är den absolut mest förberedda amerikacyklisten på jordklotet!
    Don’t worry be happy avslutar jag med.
    och PS. I helgen ska jag till Sthlm o träffa den där karln. Du vet den stilige. Vi har setts lite. Det känns spännande. DS
    Puss

  5. Susanne skriver:

    Åh, vad roligt det är att se bilderna och följa dig Emil! Tänker jättemycket på dig. Synd att vi inte kunde vara med, hade gärna åtminstone stått utefter vägen nånstans och vinkat 😉 Kram och hoppas vi ses på lördag!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *