Askmoln

Jag sitter på ett hotell i Hagförs. Det är ganska skönt att komma bort från allt för en stund. Hemma väntar en lägenhet som aldrig varit i större oordning. Hemma väntar en skrikande påminnelse om vad som väntar mig på Lördag. I går eftermiddag och kväll stod jag där mitt i all förberedelse och allt packande. Det var så oerhört stressande. Jag vill ju vara sådär minitiöst förberedd som andra äventyrare verkar vara innan de ger sig av. Eller, egentligen kanske jag bara vill sitta på planet på lördag förmiddag och slappna av i tanken att det som inte är med ombord då får jag helt enkelt lov att klara mig utan.

Jag fick efter mycket möda och stort besvär ner cykeln i en kartong igår i alla fall. Största besväret var att få av pedalerna som satt hårt åtskruvade. Min starke far fick hjälpa mig men först när vi konsulterat Shimanos sprängskisser och en ingenjör vågade vi ta i med den kraft som krävdes. Till slut lyckades vi i alla fall och finaste cykeln är nu nedpackad.  Precis efter att jag stängt igen kartongen hittade jag sadeln på mitt köksbord. Då var det bara att öppna och stoppa ner den med. Sen borde allt vara med tänkte en enfaldig Uttrampare som sen vaknade klockan fyra i morse, reste sig upp och slog sig för pannan. Jag hade glömt att tömma slangarna på luft. Det var en jäkla tur att jag kom på det innan cykeln åkte på planet. Det kunde ha resulterat i exploderade däck. Som ni märker är jag ganska förvirrad och tankspridd. Min bästa vän tröstade mig med att det förmodligen bara är en känsla. Att jag inte alls är så illa förberedd och så tankspridd som jag tror. Kanske stämmer det, men jag känner mig hur som helst väldigt orolig.

Det ringde en journalist från Karlskoga Tidning för en stund sedan. Han påminde mig om att jag här på bloggen har beskrivit mig som otränad, att jag inte har några pengar och att jag inte kan någonting om cyklar. Det var så jag började. Det var en av de första texter jag producerade som Uttramparen. Idag stämmer det inte längre. Jag är vältränad, jag har pengar så att det ska räcka och jag kan betydligt mycket mer om cyklar nu än jag gjorde då. Jag har hängett mig åt det här under ett helt år. Det har varit min plan, mitt mål. Mina pengar har gått till reskassan, mina eftermiddagar och kvällar har använts till träning och mina nervtrådar i hjärnan har gjort nya kopplingar för att installera information om cykelns mekanik. Jag har för att sammanfatta det gjort vad jag kunnat för att förverkliga den här märkliga drömmen. Oavsett om Islands naturkrafter släpper iväg mig på lördag eller inte så har jag redan nu nått ett stort mål. Jag har faktiskt givit mig själv möjligheten att resa mig och göra det jag själv vill. Därmed inte sagt att jag inte kommer bli besviken om luften är fylld av aska i helgen. Men jag vet ändå att jag har vuxit, att mitt projekt har gjort saker med mig och att jag aldrig någonsin kommer kunna bli den jag var innan mitt uttramparprojekt.

Som sagt är jag i Hagfors för tillfället. Det här stället och de jag möter här påminner mig om den här låten:

Det fins någonting lite uppkäftigt och kaxigt över att bo här. Samtidigt finns det någonting vackert och stolt över hur de talar. Lite påminner det om hur jag föreställer mig att västern kommer att vara. Men det får vi se, kanske är det bara min fantasi.

Såhär vackert är det här i alla fall.

Jag och min kollega gick upp i ett torn son stod högst upp på ett berg. Vi tyckte att det var lite vindigt där uppe. När vi kom hem fick vi reda på att SMHI utfärdat en klass 1 varning över Värmland på grund av starka vindar.

Det här inlägget postades i Livsstilsdeflation. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Askmoln

  1. uttramparen skriver:

    By the way! Den där låten finns i en jävligt göttig inspelning med Christian kjellvander och hand fru Carla. Men den är riktigt svår att få tag på.

  2. Nisse Larsson skriver:

    Askmolnen har dragit. Du kommer att få en makalös resa och jag är såååå avundsjuk. Häftigt….

  3. Philip skriver:

    Du Emil, jag har längtat nästan lika mycket som du på att du ska komma iväg, ska bli dunderintressannt att läsa rapporteringarna! Jag önskar dig all lycka till i världen och hoppas att du får vindarna med dig. Alltså du anar inte vilka häftiga landskap du kommer passera!! Om du får blodad tand efter detta så kan du hänga på när vi kör Pacific Coast längs kusten i kaliforninen sommaren 2012 :)

    May the force be with you.

  4. maja atterstig skriver:

    Jag ringer och säger hej en dag innan du åker men med reservation för att du kommer vara uppringd av halva sverige dagen innan avfärd. Hoppas att vi får någon minut i alla fall. Men här och nu så önskar jag dig, från djupet av mitt hjärta, all lycka i ditt cyklande. Att du kommer hem hel, kanske helare än när du åkte.
    Och du är den koolaste jag känner, ingen har med sådan målmedvetenhet och så många (utifrån sett) uppoffringar drivit igenom ett projekt. Jag beundrar dig verkligen ska du veta.
    Lova att du klarar dig nu, att du kommer tillbaka och inte blir uppäten av en björnhona. Och lova att du äter sjukt mycket mat så du orkar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>