Uttramparens rädslor

Jag träffade Cykelsensei Peter igår igen. Det är så skönt att snacka med honom. Jag tror att vi tänker ganska lika vad det gäller cykling och supertrampning. Vi är överens om att man inte får göra det för komplicerat. Varje gång jag hälsat på i verkstaden på Postiljohan så känner jag mig lite nedslagen. Där kan de verkligen allt om cyklar och om att cykla. Mitt cykelsjälvförtroende blir sänkt och jag funderar på hur klokt det egentligen är att ge sig iväg så som jag ska. Men så tar jag en kopp kaffe med Peter och så känns det spännande och nyfiket igen. Vad Peter och jag pratar om är enkelheten, friheten och det meditativa cyklandet. Dagarna är fysiskt krävande men enkla. Många mil men utan att ha brotom.

Mina starka dagar känner jag att det kommer gå superbra, att det ju bara handlar om att behålla luften i hjulen och sen trampa ner pedalerna en i taget. Skölj och upprepa vid behov. Får jag ont så får jag väll göra på något annat sätt. Om jag längtar hem får jag väll ringa.

Men så mina svaga dagar är jag rädd. Oerhört rädd. Värst hittills var kvällen innan Sunneresan. Jag ville bara gråta, slänga cykeln i ett dike och ge upp. Jag var rädd för allt. Rädd för smärta, rädd för ensamhet, rädd för björnar, rädd för sår men framför allt var jag rädd för nederlaget. Det har varit en förutsättning för att jag ska komma iväg på min resa att jag berättade det för så många som möjligt. Men så sitter jag här nu och har varit i tidningar och tv och skrävlat om det. Nederlaget blir plötsligt så mycket större.

Det där med björnar också, faan vilka äckliga djur! Eller, fina egentligen och jag skulle verkligen vilja se en. Men jag har drömt mardrömmar om att jag får in en björn i mitt tält. Det är inga roliga drömmar.

Jag är rädd för att jag ska slå mig. Jag är rädd för smärta och vet att viss smärta är oundviklig. Men tanken på den våldsamma smärtan som i att bryta ben eller krossa knän den tanken lämnar mig inte ifred.

Jag är rädd för ensamheten. Att längta hem, eller framför allt efter min bästa vän. Jag är rädd för att inte ha någon att dela ögonblicket då man först ser Golden Gate-bron med. Jag är rädd för att inte kunna dela triumferna och nederlagen. (Jag ber er, kommentera min blogg, det kommer vara viktigare för mig än jag tror ni förstår)

För ett halvår sedan var det lätt att slå undan andras oro inför min resa. Äh, det är skitmånga som dör i soffan framför tvn med. Kunde jag säga. Lite äventyr ska jag allt klara. Men nu, med en månad kvar till avfärd så blir andras oro en realitet för mig. Ja, det är långt, ja det finns vilda djur, ja det finns galna mördare och ja jag ska cykla ensam.

Men, trots rädslan så känner jag mig idag mer övertygad om att jag kommer klara av det än jag gjort någonsin innan. Jag har aldrig varit så här stark och uthållig i hela mitt liv och när jag kommer hem från USA kommer min fysiska förmåga att vara på sin absoluta topp. Jag är inte odödlig. Men faan i mig, jag är seg.

Nu ska jag skynda iväg till bussen som ska ta mig till Malmö för påskfirande. Läparskorna är nedpackade så det blir nog en liten runda någon av dagarna.

Det här inlägget postades i Livsstilsdeflation. Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Uttramparens rädslor

  1. Martin Linzie skriver:

    Tja Emil!

    Att ge sig iväg på ett storslaget äventyr där man faktiskt inte vet vad som kommer hända är en mycket stärkande känsla. Jag har provat att bara blunda för hela resan, men nu har jag själv bara 3 dagar kvar. Det är svårt att blunda, så ett tips från mig!

    BLUNDA INTE!

  2. Jennie skriver:

    mig har du övertygat i alla fall. jag tror på dig och är säker på att detta kommer gå hur bra som helst.

  3. Håkan S skriver:

    You can do it! You can do it! Ropar vi i Cheerleaderkören!

  4. Joanna skriver:

    Va´skönt att du inte är övermänsklig utan alldeles normal! Det är klart att tvivlet kommer – men du gör skillnad – du sticker iväg! Lovar att kommentera för att hålla humöret uppe!!! Glad påsk!
    Joanna

  5. Marie skriver:

    Jag är helt övertygad om att du fixar det!

    Är du förbi biblioteket någon gång framöver – låna Mia Törnbloms bok ”Självkänsla nu!”. Lyssnade på henne igår och hon pratade om mental träning och självkänsla kontra självförtroende. Det var riktigt bra, kanske något som kan vara användbart inför resan?

  6. Johan skriver:

    Skärpning uttramparn! Du om någon har goda förutsättningar att genomföra detta utan minsta problem. Visa vem det är som bestämmer, släng på dig ett par schyssta solbrillor och ta dig an skiten bara. Det handlar om attityd, ytligt men sant. Skaffa ett mantra du repeterar för dig själv när du sitter på sadeln. Mitt personliga var ett utdrag ur en av duon Maskinen’s låtar: ‘Kommer funka, måste funka, nånstans där så finns vår plats’ Har inget med cykling att göra men det är en bra metafor.

    För att vara ärlig så är jag lite avundsjuk på dig, något som detta gör man bara en gång. Synd att jag redan har gjort det! Du KOMMER att slänga cykeln i diket när motvinden trycker dig bakåt i Utah, du KOMMER att stöta på otäcka djur när du slår morgondrillen, du KOMMER att känna dig ensam, men du KOMMER också att komma fram tillslut. Jag tvivlar inte en sekund. Resan är ju som sagt målet. Jag har sett fram emot att följa din resa ända sedan du startade upp denna blogg och du kan lita på att vi ger dig virtuella tips längs vägen.

    Det kommer att gå bra.

  7. Sparven Anna skriver:

    Emil!
    Om jag hade kunnat hade cyklat med dig hela vägen – då skulle du inte vara ensam
    Om jag hade kunnat skulle jag vara där och ta emot dig – då skulle du slippa få ont
    Om jag hade kunnat skulle jag sitta vakt utanför ditt tält och skrämma bort alla björnar med min väldiga framtoning.
    Om jag hade kunnat skulle jag dra dig de dagar du inte orkar – då skulle du komma framåt ändå

    Jag kan inte göra det men det finns nog ingen annan person som jag vet skulle klara av din utmaning bättre än just du. Jag har bestigit mitt Klippiga bergen och snart kommer du också att göra det! Du fanns där när jag gjorde det och jag kommer att finnas där nu du gör det!

    En vän

    Jag vet att livet kan vara hårt och att det sårar
    Men jag kommer vara där och torka dina tårar
    Om du någon gång tvekar och vill sluta gå
    Kommer jag få dig att fortsätta ändå
    När du känner oro och den där klumpen i ditt bröst
    Lyssna på mig och jag ska vara din inre röst
    Om du någon gång tvekar på din egen förmåga
    Ska jag se till att du kommer att våga
    Om du känner att missmodet håller på att ta vid
    Ska jag se till att du aldrig ger upp din strid
    Jag är din vän, i glädje och i nöd
    Jag är ditt mod, din kämparglöd

    Kram Sparven

  8. Carolina H skriver:

    Du klarar det! Jag tvekar inte en sekund. Men du, ha inget godis i tältet! Jag hade choklad i tältet i Yosemite och när jag skulle sova hade jag tvättbjörnar i tältet. Inte så kul.
    Glad Påsk!

  9. Nisse skriver:

    Varför? Jag är inte alls säker på att du kommer att råka ut för några tråkigheter. Jag tror att du kommer att ha just den häftiga resa som du längtar till. Tungt ibland – ja, men det ingår i paketet! Djur – nja, tyvärr är de nog inte mer vanliga där än här… Men det är kul att dela triumfer. Det är kul att hjälpas åt när vinden är västlig i Kansas. Det kommer vi att dela med dig – virtuellt!
    När åker du?

  10. Johan skriver:

    Som sagt, bror min skrev i mitt namn med hans funderingar. Här följer mina tankar:
    Jag var också skitskraj för USA innan vi for, plus att vi hade tur så in i bomben att vi kom fram till SF pga av askmolnet. Men vi kom fram och när man börjar trampa så gäller det att leva i nuet. Om man börjar tänka på det slutgiltiga målet så blir det jobbigt, tänk istället på hur fin naturen är och vad otroligt snälla alla människor är i USA och möjligtvis så kan man tänka på dagsmålet. Men INTE längre för som sagt då blir allt så träligt stort. Unna dig att ta in på motel när du behöver, prata med andra cyklister i motgående riktning för att söka info om framförvarande sträcka. Och kom ihåg: Kör du öst till väst så blir allt bättre hela tiden ju längre du kommer.

  11. P skriver:

    Vad vore vänskap om ensamhet inte fanns?
    Vad om vore ett hem om man inte saknade det?
    Vad vore ett äventyr utan rädslan för att misslyckas?

    Om du misslyckas, vilket jag inte tror en sekund på, så kan du ändå lämna äventyret med rak rygg. Rak rygg eftersom du försökte när vi andra satt hemma. För att du försökte göra något annat än vad som är vanligt, något som allt för få försöker sig på.

  12. Dan skriver:

    Hej Emil
    Hörde från R & B om dina planer. Och apropå planer, är nog planering ett nyckelord i alla resesammanhang. Men det kan ju ske i etapper som sagt. En sådan i taget och du går vidare mot nästa. Du hinner både tänka och tanka inför nästa…
    Och dina tidigare erfarenheter ihop med din sociala förmåga kommer att hjälpa dig. Inte minst gentemot den lokala befolkningen som säkerligen kan ge dig förnuftig information och stöd i dina beslut.
    Och som en idrottspsykolog sade till ett hockeylag i finalen – Man måste våga förlora, för att våga vinna.

    God färd Emil
    dan

  13. Jonatan F skriver:

    Du kan inte flyga om du inte någon gång släpper fotfästet!

  14. Joråsåatt skriver:

    Rädsla och nervositet är bra också – det gör att man skärper sig och är lite mer på tå! Och visar att man vågar tänka igenom det som förestår.

  15. Örjan skriver:

    Det är ett stort äventyr du har framför dig. Det är många delar i det som är omöjliga att förutse. Du har planerat länge nu. Du har gått in i resan mentalt. Du har troligen gjort det du behöver göra för att lyckas, för att du lyckas tror jag till fullo på. Det viktigaste i motgångarna är att du tänker på målet. Segerns sötma kommer att fånga upp dig i SF, där du kommer att få minnas alla dessa tunga dagarna med motvind och tradare som nästan blåser dig av vägen när de passerar dig. Se till att dokumentera väl, stanna upp och fotografera omgivningen, cykeln och sånt som du ler åt när du åker förbi! Det är de korten som kommer hjälpa dig minnas äventyret! Det är de små komponenterna som gör det hela så mycket bättre än helheten.

    Heja!

Lämna ett svar till Nisse Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>