En månad kvar

Då så, då var det den 29 april. Vilket i Uttramparens värld innebär att det nu och för alltid är mindre än en månad kvar till avtramp. Om mindre än en månad sitter jag på flyget med cykeln inlassad under mig på väg över Atlanten. Jag är lite flygrädd. Jag har flugit mycket och långt i mitt liv men aldrig tidigare över en ocean. Utmaningen och faran är inte lika stor idag som på Lindbergs tid men lika fullt är jag lite nervös. Men trotts allt väntar det stora äventyret när jag är på andra sidan. Det är först då som jag får se vad jag går för. Då får jag se om jag varit med när åskan går. Då får jag se vilket virke jag är gjort av. Jag är medveten om att det är ganska unkna machoideal jag försöker leva upp till och jag känner själv att det ligger något av ett problem där bakom. Myten om den ensamme mannen och vildmarken är lite störig. Men, den är samtidigt väldigt lockande. Jag slits mellan två roller. Vill vara den som ger mig av. Vill vara sjömannen som blir avvinkad vi kajen, vill vara äventyraren som kommer hem med solblekt skägg. Samtidigt gör jag vad jag kan i min vardag för att arbeta emot många av de maskulinitetsideal som råder i samhället. Det får kanske bli ämnet för en annan blogg, ett annat äventyr någon annan gång. Nu ligger fokus på det jag snart ska utföra.

Trots mitt köpstopp har jag idag utrustning av bättre kvalitet än jag någonsin kunde ha hoppats på när jag påbörjade mitt projekt. Ni som följt mig i mina förberedelser har sett hur generös min omgivning varit. Jag tror inte att den här typen av äventyr står och faller på utrustningen. Bilden av stålfarfar har varit med mig under resan. Om jag klarar mig över kontinenten så är det avhängt på mitt egna pannben. Men, utrustningen som ni har deltagit med kommer att förbättra mina möjligheter. De mörka dagarna kommer komma mer sällan. Uppförsbackarna kommer inte att vara riktigt lika långa. Inte så mycket för prylarnas funktion som för vetskapen om hur engagerade ni varit. Vilken otrolig hjälp jag har fått av er alla. Att här räkna upp en lista på alla som hjälpt till att ta mig fram till mitt äventyr skulle vara svårt. Jag har fått hjälp från så många olika håll och av så olika slag att det är rent omöjligt att hålla ordning på allt. Men, alla ni som har hjälpt mig på ett eller annat sätt, med utrustning eller med kloka råd. Tack så innerligt. Jag är seglet, ni är vinden. Ett extra stort tack till er som läser och kommenterar det jag skriver. Era besök räknas, era kommentarer betyder massor för mig. Jag har, tro det eller ej, inte fått en enda otrevlig kommentar under hela det här året. Ni är ungefär 600 unika individer som av en eller annan orsak hittar in på www.uttramparen.se. Ett besök ger en liten ping i mitt statestikverktyg. Det gör att jag aldrig känner mig ensam. Folk brukar fråga mig  om jag ska ska ge mig av själv. På den frågan kan jag svara ja om jag vill, men jag kan också svara att jag har 600 personer i mitt sällskap.

Min mor ringde mig nu nyss. Hon ville skicka med mig en psalm inför resan. Kanske låter det väl fromt men jag gillade den så jag redovisar den här:

Psalm 730
Må din väg gå dig till mötes
och må vinden vara din vän
och må solen värma din kind
och må regnet vattna själens jord.
Och tills vi möts igen
må Gud hålla, hålla dig i sin famn.

Så, jag garderar mig med en moders välsignelse. Om inte mitt pannben, mina lårmuskler, min utrustning eller mina 600 läsare kommer ta mig över kontinenten så lär det inte skada med en välsignelse i alla fall. Tack mamma!

Hur illustrerar man ett sånt här sentimentalt inlägg? Det får bli en bild som jag tog för ett par dagar sedan då Min bästa vän hjälpte mig att kvalitetssäkra min sovsäck:Den var varm enligt utsago.

Så, hur ser det ut nå då? Hur ligger jag till, vad talar för att jag ska gå segrande ur min kamp mot titanen?

Jag har under mitt köpfria år lyckats spara ihop 55 000:- Då är flyget tur och retur redan betalt. Dess utom får jag en lön och en semesterersättning medan jag är borta. Snabb huvudräkning gör att jag då borde vara uppe i närmare 80 000:- vilket är långt mer än tillräckligt om ingenting väldigt oförutsett händer. Jag står fortfarande med hyra för min lägenhet och studieskulder som ska betalas vilket tillsammans blir ca 10 000:- för tiden då jag är borta. Men jag tror ändå att det ska gå ihop sig. Det är ett jäkla bra sätt att spara pengar det där med köpstopp när man tänker efter.

Jag är stark. Jag har aldrig tidigare i hela mitt liv varit i så god fysisk form. Mina gymnastiklärare från skolan skulle bli förvånade. Jag lyssnade faktisk även om jag mest skolkade och tjuvrökte på era lektioner. Jag tackar er alla för att ni försökte lära mig det jag idag vet redan då. Jag har många mil i benen redan innan. En dagsetapp på 100 km skrämmer mig inte. Hur det blir med 60 sådana dagsetapper återstår däremot att se.

Jag har världens finaste cykel. Det har hänt att folk frågar mig varför jag inte gillar prylar, jag menar att jag gillar prylar minst lika mycket som vem som helst annars. Det jag gör är att jag försöker uppskatta mina prylar för deras verkliga värde. Så, jag älskar min cykel. Japp, så är det, där skrev jag det. Jag är härmed för alltid bannlyst från nirvana men det må vara hänt. När jag dör vill jag hamna på samma plats som min cykel. Om någon ska ta mig över en kontinent så är det den. På måndag ska jag lämna in den för service och byte av vissa väsentliga delar på en cykelmek. Det känns bra att ha en välmående cykel med sig över i alla fall. De kommer då att sätta in axeln som jag behöver för att kunna köra med min kärra vilket ska bli spännande. Jag behöver verkligen träna med den innan avtramp. Jag lägger upp en fin bild på min älskade:Jag plockade bort pakethållaren tidigare idag. Mest för att förbereda mig mentalt inför kärrkörning.

Jag har berättat om mitt äventyr för så många att jag kommer tänka efter både en och två gånger innan jag ger upp. Det har varit strategiskt. Jag har haft så jäkla många bra idéer som jag övergett för att jag saknat motivationen att starta dom. Nu har jag sett till att så många som möjligt är med och påminner mig om det skulle vara så att jag skulle råka glömma bort vad jag en gång lovat mig själv. Väl där kommer jag att göra mitt yttersta för att en gång få skriva om glädjen i att ha fullbordat vad jag tagit mig för. Men där är jag inte ännu.

Vad som talar mot ett blogginlägg från San Francisco skulle i så fall vara att det är 6000km dit. Det är 6 miljoner meter. Men för helsike. Jag gillar ju att cykla.

Nu kom finaste Josef K på besök. Vi ska dricka en kopp kaffe på min soliga balkong och prata om någonting annat är cykling.

Det här inlägget postades i Livsstilsdeflation. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till En månad kvar

  1. Mia holmberg skriver:

    Du är så himla rolig Emil!! Jag ska följa dig på din blogg med spänning:) Och du, cykeln är verkligen skitfin!!! Stort lycka till där borta på andra sidan oceanen.

  2. Johan skriver:

    Känslan som du kommer att leva med efter att du har klarat USA, och som kommer att följa med dig till livs ände, den är överväldigande och överväger alla tankar på att ge upp. Inom kort så kommer någon vänlig amerikan utropa: You´re almost there!

  3. Johan Bonde skriver:

    EMIL!

    Jag vill vara med och dokumentera dagen när du ger dig i väg, ta några bilder innan du drar i väg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>