Jag har en tid varit väldigt besviken på Marcus Birro. När jag var 17 älskade jag honom på ett nästan religiöst vis. Jag läste vad han skrev men framför allt lyssnade jag på hans radiokrönikor i programmet Frank (vist hette det så?). Birro var där bitter, klok och poetisk. Birro hade då ett inslag i programmet som hette poesi på minuten. Lyssnarna ringde in och läste upp sina dikter och Birro kommenterade dom efteråt. Jag ringde in vid två tillfällen. Vid det ena tillfället vet jag att min dikt hette Utopianalys, den handlade om någonting så ovanligt i poesins värld som Kärlek. Till och med olycklig kärlek. Jag viste att Birro skulle förstå mig och det gjorde han. Efter att jag läst klart min dikt (någonting om krossade ögon och stinkande maskar) var han tyst länge och sa sedan någonting i stil med: Snygg titel, bra formuleringar. Sen la vi på. Marcus Birro tyckte att jag hade en snygg titel och bra formuleringar. Han blev på något vis en vägledare för mig genom mitt inträde i vuxenlivet. Kanske hade jag varit en gladare person idag om jag fått någon annan som ciceron men nu blev det Markus Birro.
Sen gick han bananas för en tid sen och skrev en massa krönikor i Expressen som var så långt ifrån vad jag kunde stå ut med att jag gjorde slut med Marcus Birro. Jag gick en tid och var sur över att han lämnat den jag trodde att han var. Min ciceron var helt plötsligt någon som jag strävade efter att inte bli som.
Men så i veckan som gått så har han varit tillbaka i radio. Han har fått en timme om dagen där han fick välja musik och hålla låda (bra jobb!). Så var han tillbaka även hos mig. Jag blir inte klok på honnom. Åter igen var han sådär klok, bitter och poetisk som jag ville att han skulle vara. Bland annat så pratade han om att man väldigt snart kommer komma på sig själv med att vara gubbe. Jag refererar nu fritt ur minnet:
Plötsligt en dag sitter man där på en midsommarfest i en dåligt knuten slips och en ful kofta, man har då blivit gubbe. Och det är inga fel på att vara gubbe. Så länge man inte blir den som när fyllan sätter in börjar beklaga sig över det man inte gjort i sitt liv. Det är så lätt om man inte passar sig att man en dag sitter där med fjärrkontroll till garageporten och tänker; hur blev det såhär?
Mina föräldrar har fjärrkontroll till sin garageport och de verkar vara väldigt nöjda med den. De verkar över lag vara väldigt nöjda med sina liv så de är inte på något vis ett avskräckande exempel för mig. Om jag får bli gubbe och ha det som min far så skulle jag tycka att det vore trevligt. Men, jag är så oerhört vettskrämd över tanken att en dag upptäcka att jag blivit gubbe och att jag inte levt mitt liv så som det förtjänar att levas. Jag är rädd för att inte göra några val och sen bli bitter över att mitt liv inte blev som jag hade tänkt det.
Det sägs att samurajerna varje morgon mediterade över frågan: Är det idag jag kommer att dö? Många som jag pratat om det här med tycker att det är en hemsk sak att inleda sin dag med. Men jag menar att det är att i sanning leva. Vi omger oss av en massa livslektioner i små kortfattade texter. Carpe diem, älska din nästa, Felix gör det goda godare och så vidare. Små texter att sätta på en nyckelring, målas på en vägg eller skriva på en facebookstatus. Små deviser som försvinner i mummlet av andra deviser, vi funderar inte längre över sanningen bakom att fånga dagen, vi tatuerar orden på våra handleder men glömmer vad de står för. Om man däremot lever med livets slut närvarande i varje dag så tror inte jag att man behöver ta till sig så många fler sanningar.
Tanken på att mitt liv en dag kommer att ta slut har bara delvis sjunkit in i mig. Den stressar mig tillräckligt för att visa att den verkligen finns där men får mig inte att slappna av så som den borde gjort om jag verkligen förstod den.
Det är inte så att jag stressar över att bli ihågkommen. Om jag ska vara helt ärlig så skiter jag i vad andra kommer tycka om mig när jag är borta. Det som skrämmer mig är att jag precis som i Birros exempel ska vakna upp en morgon och ångra att jag inte gjorde fler val.
Det finns en så inoljad och upptrampad stig som leder raka vägen till fjärrkontroll på garaget. En väg rakt ner i den svenska medelklassens epicentrum. Jag vill inte trampa någon på tårna med det här. Jag menar inte på något vis att det är något fel på den svenska medelklassen. Det som däremot stör mig är att jag känner mig insugen i det. Att det finns en rad förväntningar som jag en efter en börjar leva upp till. De som är mina val är bara bra. Men så finns det händelser som jag bara finner mig själv i därför att jag följde minsta motståndets lag. Jag vill att mina val i livet ska vara aktiva. Plötsligt en dag stod jag där på en mingelmiddag ifört kavaj, det är ju ett så praktiskt klädesplagg. Aldrig fel liksom. Jo, det är visst fel, jag ser ut som svampbob i en kavaj. Men, min omgivning vill att jag klär mig i kavaj när jag är på mingelmiddagar och styr mina steg, lite i taget mot en butik där man kan köpa för ändamålet anpassad klädsel.
Att cykla tvärs över USA är ett sätt att för mig ta kontrollen över mitt liv. Det är verkligen mitt val, någonting som jag vill. Men, vad ska jag göra sen? Det sägs att det finns en punkare i Örebro som har tatuerat in FUCK YOU i pannan. Om man har gjort en sån sak så har man lite garderat sig emot fjärrkontrollen till garageporten. Men jag tror inte att han valt rätt väg heller. Jag vill hitta någonting som ger känslan av kontroll. Att jag väljer i mitt liv. För om jag har gjort mina val så kommer jag inte sitta på någon midsommarfest med taskigt knuten slipps och ful kofta och älta om hur mitt liv har blivit. Då är det ju mina val som tagit mig dit. Jag kan stå ut med att bli gubbe om jag får forma mig själv till den gubben jag vill bli.
Jag är medveten om att det här är en text jag borde ha varit klar med, någonting jag borde ha processat när jag var 15. Men jag tar den nu istället, femton år för sent. Bättre sent än aldrig är en bra devis. Den ska jag nog tatuera på min handled.
Emil, du är en människa som jag är betydligt lättare att tycka om än Marcus Birro. Du är en skön människa som inte bara tänker utan dessutom har modet att publicera dina tankar. Ta med en diktafon under din cykeltur så har du underlag för en fantastisk bok när du kommer hem. En bok jag skall läsa med glädje!!!
Tack Tony! Vet du, tanken om bok har faktiskt slagit mig. Jag måste bara komma på vad den ska handla om. Jag ska ta med mig en fin anteckningsbok som får duga istället för diktafon. Tid att tänka kommer jag ha gott om på min resa.
Jag skulle tro att många småval du aldrig gjorde kommer uppvägas av det stora valet att cykla över USA. Man får ofta ångest över missade chanser samtidigt tycker jag att en enda tagen chans, hur den än utfaller, ofta gör att ångern över de chanser man inte tog minskar. Hur det än må gå så kommer det för alltid vara en erfarenhet du kan dra upp när du sitter på fyllan i en dåligt knuten slips och ful kofta!
Vet du, det fantastiska med mörksbröderna och med hela er familj är att ingenting någon är ristat i sten. erik är den enda vän jag har kvar sedan barndomen, för erik är aldrig statisk, och ingen i er familj är det. det var alltid spännande att leka hos er, ni hade liksom inga ramar för hur saker skulle göras. jag tror helt enkelt inte att du är uppfostrad till att inte ifrågasätta och inte vara knäpp ibland, och jag tror att du kommer få jobba så innihelvete på att bryta sådana o-mönster-mönster. det är därför det är så härligt att jonas har fått barn, och det är därför valet av gudfar till mitt barn var så enkelt. det är därför jag läser din blogg, jag känner dig ju nästan inte, men mörksfamiljen är väldigt närvarande i mig. feel free att ta bort den här kommentaren om du tycker den är för smetig!
Åh, inte tar jag bort det. Jag tatuerar in det på min andra handled. Jag löäser det och suger åt mig. Det ger hopp och näring. Lycka till med ditt äventyr!
Du verkar väldigt klok!
Har just hittat till din blogg, gillar sättet du skriver och ska med glädje följa ditt äventyr!
Har just varit ute och rest en sväng med en tjej som inför sin cykelresa gjorde egna cykelväskor, tänkte det passar lite med din filosofi. Du kanske redan har sett det annars googla på ”bucket pannier” supersmart! 🙂
Hälsningar Sara (från Karlstad som drömmer om långcykling)
Ja, fjärrkontroll eller inte är kanske inte ett mått för ett levende liv. Det som gäller är nog att då och då kliva ur ramarna vi har kring oss, men ibland är det förfärligt trevligt att hålla sig innom ramen, smidigt, enkelt och tryggt. så en balans av ramat och oramat är ganska skönt. det viktiga är att inte ångra sina val och resonera att just när jag valde som jag gjorde ,var det rätt val. även om man efteråt kan tycka att något annat hade varit bättre. Någon lär ha sagt att om jag har två vägar att välja på så väljer jag den som jag aldrig har prövat. Klokt tycker jag , tror att jag tar en annan väg till jobber idag
Istället för att ångra det val man inte gjorde och fundera på hur livet skulle ha varit om man hade gjort det valet kan man ju glädjas över det som kommit med de val man faktiskt gjort. Med det har jag inte sagt att man inte ska våga att göra val utanför ramen ibland…själv har jag nyligen valt att måla utanför linjerna i min ram. Så kan man också göra!
Min dotter har sagt till mig en gång; ” När och om jag får barn, så vill jag att de blir som Emil”
Jag håller med.