Elegi över nästan döda skor

Shit vad jag är stressad. Den här veckan har verkligen varit fullproppas. Mitt projekt på jobbet går mot sitt slut och det är mycket att stå i. Min lägenhet ser ut som om här varit en gatustrid. Jag hinner inte tvätta, inte diska och knappt blogga så som jag vill. Träna gör jag desto mer för att få lite frid i själen emellanåt. Jag skriver nu ner några korta rader innan jag hastar ner för ett corepass. Jag hoppas att jag snart kan landa och göra lite fler välformulerade inlägg än dessa hastigt nedtecknade rader.

Skor är förmodligen det enda som är riktigt svårt med mitt köpstopp. Jag har fyra par skor. Ett par handboll special, ett par löparskor, ett par i läder och ett par som jag cyklar i. De är alla väldigt slitna nu. Det är i grunden ett stort problem för de är inte många år något par. Varför håller inte skor längre än ett par år?

Mina cykelskor är nog de som är värst däran. De har varit med länge och jag har cyklat många mil i dom. De är inte särskilt bra för just cykling. De är väldigt mjuka i sulan och ger ingen som helst stadga. Men jag har vant mig vid dom. Efter ett hårt pass händer det att jag måste tejpa fötterna för att sulorna är för mjuka men jag tänker att det säkert är ett bra sätt att härda fötterna på inför kommande prövningar. Jag gillar mina skor, de har som sagt varit med under många mil (redan i augusti var de riktigt slitna)och många timmar på spinningpassen. Det är därför ganska sorgligt och väldigt besvärligt jag nu börjar inse att de snart har gjort sitt.

Jag känner hur de blir mjukare och mjukare för varje pass. Men än ett tag får de lov att hänga med. Det saknas fortfarande några hundralappar innan jag samlat ihop tillräckligt med värdekuponger från blodcentralen för att byta till mig de skorna jag sett ut för mitt äventyr. Varje hundralapp innebär två veckors väntan. Varje vecka innebär tre eller fyra spinningpass. Så, som sagt, än får de lov att hålla samman.

Jag bläddrade lite i bloggen häromdagen, mitt första pass var den 28 oktober förra året. Tänk att det fanns en tid innan jag tränade som jag gör idag. Det känns konstigt. Måste ha varit ett andefattigt liv jag levde. Jag funderar lite på om jag ska anmäla mig till instruktörsutbildningen som KAUIF arrangerar. Kanske att jag ska hålla igång benen efter USA genom att vara spinninginstruktör. Men vi får se.

Det här inlägget postades i Livsstilsdeflation. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>