Att färdas i 1,5 km/h och vara nöjd med det

Först och främst, tack! Tack alla som kommenterat mitt tidigare inlägg. Det finns väldigt många fina människor på olika avstånd i mitt liv. Jag är väldigt tacksam för det. Min rädsla är reell men den blir så mycket lättare att bära när jag vet att det finns så mycket förståndigt folk omkring mig som kommer att knacka mig på axeln och säga; hörre du du, sluta upp med det där, när jag närmar mig vansinnet.

För tillfället sitter jag i ännu ett hotellrum, den här gången i Borås. Mitt jobb tar mig på en odyssé genom mellanstora mellansvenska mellanstäder. Det är ganska trevligt. Framför allt är det härligt tråkigt på hotell. Tråkigt på ett bra sätt. Det finns liksom inte så mycket att göra så man kan inte stressa. Arbetsuppgifterna är färdiga innan klockan 17, efter det är det bara att träna, äta, tänka och läsa som står kvar på ”att göra” listan.

 Om man inte har en minibar på rummet kan man alltid kyla sin proteindryck på fönsterbläcket.

I kväll ska jag börja läsa Murakamis senaste. Förutom att vara min favoritförfattare är han också en hängiven löpare visar det sig. Boken är ingen roman utan snarare någon form av memoarer. Löparmemoarer och tankar kring löpning från en författare som annars befinner sig i gränslandet mellan det bisarra, otroliga och det brutalt vardagliga. Kanske letar han precis som jag efter någonting konkret, ett avstamp från det abstrakta. Få saker är så konkreta som att springa. Jag vet att många som läser här är goda löpare och förstår vad jag menar. Din uppgift som löpare är att sätta den ena foten framför den andra. Du ska tillryggalägga en sträcka. Thats it. Varken mer eller mindre. Enkelt och konkret. Jag ser mycket fram emot att få krypa ner i en bortasäng och läsa mig till sömns.

Borås har bjudit på en hel del motion. I gårkväll var jag ute på en kvällsrunda Murakami-stile. I dag tänkte jag att jag skulle prova någonting nytt (eller uråldrigt som mänskligheten själv om man så vill). Jag bestämde mig för att gå till badhuset och simma. 65 kronor kostade det och då ingick inte tvål till tvagningen efteråt (det är därför det här inlägget luktar svagt av klor). Att simma är skittråkigt. Jag kan verkligen förstå att folk gillar det, man blir blöt, man träffar folk och man får ha på sig väldigt tighta kläder. Men jag gillar inte nått av det egentligen. Vidare gillar jag inte att behöva visa hänsyn när jag motionerar, jag vill vräka på till hög musik och skita fullständigt i vad den bredvid mig gör eller springa/cykla själv i tysthet. Men, jag måste ge simningen det att det är bra träning. Jag simmade 1000 meter. Det tog ungefär 35 minuter vilket jag är ganska nöjd med. Inga problem för mina starka ben men mina spagettiarmar ville inte ens lyfta gaffeln när jag skulle äta efteråt. Min kropp börjar mer och mer bli gjord för cykling och inte så mycket mer.

Jag hade funderingar rörande möjligheten att ta med sig cykel på tåg för en tid sedan. Resebolaget jag köpt min resa från påstod att det var omöjligt men skam den som ger sig. Det finns alltid råd. Jag frågade på ett forum och fick en länk till den här pedagogiska förklaringen om hur det ska gå till. Jag tror nog att det kommer gå finfint att ta med sig cykel på tåget.

En annan tanke som jag funderar lite på är hur jag ska lägga upp mina dagsetapper när jag väl kommit igång. 600 mil på ungefär 70 dagar ska avklaras. En tanke är att köra lite kortare etapper (drygt 10 mil) och då ha lite längre mellan vilodagarna. Ett annat sätt att färdas vore ju annars att cykla längre dagsetapper (kanske 10 miles) men i stället ta vilodag oftare. Förmodligen är det så att hur jag än planerar såhär innan så kommer andra omständigheter att ha större inverkan på dagsetappernas längd än mina ambitioner.