Uttramparen är glad, mätt och allt för personlig

Ja! Nu är ordningen tillbaka i livet, mitt axis mundi är centrerad, världen snurrar kring egen axel, bla, bla bla. Jag har äntligen fått köra slut på mig själv i årets första pass på cyklarna. Så här efteråt är det precis så förbaskat skönt som det ska vara. Men passet var jobbigt. En vecka av influensa gjorde under med konditionen fast åt fel håll. Jag kände mig som en gammal gubbe när jag flåsade redan efter första låten. När vi var framme vid halvtidsvilan trodde jag att jag skulle trilla av cykeln. Efter vilan var det precis som att min kropp kom ihåg vad det var den var gjord för och jag avslutade med flaggan i topp. På passet spelades den där Rap Das Armas, jag har verkligen alltid tyckt att den låten är vansinnigt jobbig men där på passet fyllde den sin funktion. Jag vet inte om det var den brasilianska insatsstyrkan eller knarklangare jag flydde från men jag cyklade snabbt som tusan genom favelan som låg framför mig.

In hoc signo vinces

Sedan jag upptäckte att jag levt över mina tillgångar häromdagen har jag inhandlat fyra bananer och en liter yoghurt vilket man kan påstå är inom tillåten budget. Annars har jag levt på det jag hittat i mina skåp och lådor. Man blir helt klart kreativ när man har begränsade resurser. Nu efter träningen lagade jag den maträtt som jag med största sannolikhet ätit flest gånger i mitt liv. Men det var inte fören i förrgår jag fick ett namn för det. Min nya vän Josefin som ni snart kommer få stifta en närmare bekantskap med här på Uttramparen, hon hade världens bästa namn på käket. Ett namn som verkligen förklarade vad det handlade om. I give you: Veggogeggo. Minsta gemensamma nämnaren borde vara krossade tomater. Sen är det bara att hälla i vad man har hemma. Men bönor eller ärtor är ju bra alla fall om man är veggo for life som jag. Denna rätt serveras allt som oftast helt utan finess och utan tända ljus. Mat som tillåts vara näring och inte så mycket annat. Men vet ni, jag älskar det. Vardagen är vardag, inte fest. Låt festen vara fest men tillåt dig att genomleva tisdagar och onsdagar emellanåt. Veggogeggo är inte bara mat, det är filosofi och introspektion.

Och så det där med att bli allt för personlig. Jag ber känsliga läsare om ursäkt och ger er här möjlighet att sluta läsa om ni inte känner att ni vill komma Uttramparen allt för nära inpå livet. Ni kan kanske titta på det här i stället.

För er som är kvar måste jag nu dela med mig av mina rädslor. Jag är medveten om att kroppen påverkas av att spendera många timmar på en smal cykelsadel. Förutom att få en röd babianröv antar jag att man kan räkna med skavsår på de mest märkliga ställen. Men jag var inte beredd på det här: Man kan bli tillfälligt impotent av att vara supertrampare. Det borde inte störa mig, jag ska ju som sagt cykla ensam över kontinenten och den kroppsfunktionen som slås ut vid impotens kommer därmed inte behövas. Det lär gå över när man slutar trampa så det ska inte bli kroniskt. Men det stör mig som tusan bara själva tanken. Det kommer sig av att man vilar allt för mycket av sin kroppsvikt mot mjukdelarna under blygdbenet. Om ni nu kära läsare inte har så bra koll på den mänskliga anatomin finns alltid Wiki nära till hands. Jag hoppas verkligen att detta är hittepå eller i alla fall väldigt ovanligt.

I kväll får jag tyvärr inte fortsätta läsa om Göran Kropp utan ska i stället hänge mig åt socialtjänstlagen som behöver läsas för mitt nya jobb.

Det här inlägget postades i Livsstilsdeflation. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Uttramparen är glad, mätt och allt för personlig

  1. Jenny skriver:

    jag gillar låten speciellt på spinning men kan inte höra den utan att tänka på en viss kommunikationschef *ler

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>