Bakslag, ensamhet SPAM, SPAM and SPAM

Aj då, för ungefär fyra minuter sen fick jag ett bakslag rörande cykelväskorna. Nu står jag utan väskor och plastpåsar är inget alternativ. Så, erbjudandet kvarstår, är det någon som vill ha ett x-box? Jag byter det mot bra cykelväskor. Så, nu har jag beklagat mig om det, det kommer att ordna sig det där med. Jag måste bara tänka om lite.

Så, en text som jag verkligen måste skriva men som jag varit lite rädd för. Om ensamhet, om att vara rädd, om att vara utelämnad och att längta hem.

När jag berättar om mitt projekt är det första folk fråga om ifall jag ska göra det själv. Jag brukar då försäkra dem om att jo, jag ska göra det själv men det kommer finnas gott om resekamrater efter vägen att ta sällskap med. Och det är nog sant, det är inte på något vis ovanligt att folk ger sig ut och cyklar efter den vägen även jag ska ta. Men, faktum kvarstår, jag kommer att vara ensam under stora delar av tiden. Jag har ingenting emot att vara ensam, det är skönt och om jag bara vore rädd för ensamheten skulle jag aldrig ge mig ut på den här turen. Men det kommer komma tillfällen under resan då jag mer än någonting annat kommer önska mig sällskap. När jag triumferande når slutet på en väl tilltagen dagsetapp eller när jag är nedslagen och hungrig efter dagens fjärde punktering i hällregn. Det kommer finnas tillfällen då jag ångrar mig. Det kommer finnas tillfällen då jag förbannar mitt beslut att ge mig av från alla mina vänner, en varm säng och den svenska våren.

Stundtals kommer det kännas såhär:

Jag kommer vara rädd ibland, jag kommer att slå mig, jag kommer vara trött, hungrig och kanske till och med sjuk. Men, det är mot den bakgrunden som mitt äventyr blir lockande. Missförstå mig inte, jag har ingen dödslängtan, jag älskar att mina lungor fortsätter suga ner syre till mina celler. Men, att aldrig utsätta sig för någonting där utgången är osäkert är det mest effektiva sättet att låta livet rinna av en. Inte så att man slutar att andas utan äventyret. Däremot kommer man långsamt att falla in i en bekväm betongvagga där man sen fastnar och ser genom frostat glas hur alla val man kunnat göra försvinner. Det sorgligaste slöseriet av liv är att inte göra några val. Jag håller inte med de som säger att vi kan åstadkomma vad vi vill bara vi kämpar, (slumområdena i Mumbai bevisar motsatsen) däremot är jag övertygad om att om man inte gör egna val kommer någon annan att göra dom åt en.

Har ni sett Monty Pythons sketch om SPAM?

Spam är alltså konserverad skinka, det ser ut såhär:Ser vidrigt ut för en veggo som jag men jag har svårt att tänka mig att någon gillar SPAM. Det är i alla fall den sketchen som gett namn till SPAM-fenomenet på nätet. Att få en massa mail som man inte vill ha. På något vis har pandoras ask öppnat sig för Uttramparen och jag har fått sjukt mycket SPAM till bloggen. Sen i går när jag loggade in har jag fått 164 kommentarer som alla är helt obegripliga och utan vettig avsändare. Jag börjar bli jäkligt irriterad. Någon som vet vad man kan göra åt det? Oj, nu är det uppe i 172 nya kommentarer. (FAAAN)

Det här inlägget postades i Livsstilsdeflation. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Bakslag, ensamhet SPAM, SPAM and SPAM

  1. Jenny skriver:

    jag som ytterst okunnig tror att det ska finnas funktioner som gör att man måste skriva av något obegripligt i en ruta innan man kan skicka kommentaren… men som sagt jag vet inte hur det går till

  2. Anki skriver:

    Hoppas att det löser sig med cykelväskorna! Det positiva med att resa ensam är väl annars att man är mer öppen för att träffa nya människor!

    • uttramparen skriver:

      Ja, jag gillar att resa själv, man är mycket mer öppen till allt det nya.
      Har du problem med spam Anki? Jag blir knäpp på det här!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>