Vurpor jag minns

Jag tänkte att jag skulle starta en ny serie här och beskriva några cykelvurpor jag minns från mitt liv innan Uttramparprojektet. När jag började fundera på det där med vurpor kom jag ganska snart fram till att alla vurpor jag minns på ett eller annat sätt hade den här mannen inblandade i sig.

 

Det här är Uttramparens storebror och han är mitt livs avantgard. Han visar mig på vägar man kan gå och lyser upp min stig.  Att han alltid går före mig gör att han rätt vad det är går in i saker och jag lär mig vad man ska undvika. Det är antagligen därför han är med i alla min barndoms cykelvurpor. Min storebror är min största förebild och jag önskar att han slapp ta mina smällar ibland men det verkar vara så som våra vägar är lagda.

Anledningen till att jag nu för tiden aldrig skulle cykla utan hjälm när jag tränar hänger ihop med en av de smällar min bror fick ta för ett par år sedan. Han pendlade till och från sitt jobb på cykel, det var en bra bit, närmare 20 kilometer skulle jag tro. En dag när han på vägen hem skulle köra om en annan cyklist gjorde den andre en oväntad gir och min bror tvingades bromsa. Min bror hade väldigt bra bromsar på sin cykel som tvärstannade. De som har lite mer koll på fysikens lagar kan säkert förklara hur det hänger ihop men min bror fick på ett mycket pedagogiskt sätt lära sig att ett objekt i rörelse fortsätter vara i rörelse. Han flög över den andre cyklisten (på riktigt) och landade först på sin panna och sen på sitt knä. Givetvis hade han ont, men det var först långt senare när han tagit sig hela vägen hem  och gått upp för trapporna till sin lägenhet som han insåg hur ont han egentligen hade. Min brors knäskål var krossad i tre delar. Knäskålen fick lappas ihop under en lång operation och han var kvar på sjukhuset många nätter efteråt. Idag, flera år senare kan man se ett 15 cm långt ärr som påminner oss alla om hur det hade kunnat gå med hans huvud om han inte hade använt hjälm.

Så, vilka vurpor minns ni? Jag tänkte samla lite på vurpor ett tag framöver. Maila gärna Uttramparen och berätta så ska jag lägga upp det här för allmän förfäran och medömkan. uttramparen@gmail.com

Det här inlägget postades i Livsstilsdeflation. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Vurpor jag minns

  1. Josephine skriver:

    Kära vän,
    jag har ingen vurpa att berätta om, även om det finns många, men skulle gärna vilja dela med mig av mitt första och finaste cykelminne.

    Vi hade ett fosterbarn som hade ett hjärtfel som orsakat syrebrist i hjärnan vid födseln och han hade därför, bland annat, en arm som inte var helt utvecklad. Han hette Thomas, men jag kallade honom Noja och jag älskade honom väldigt mycket, han var lite av min hjälte faktiskt. Jag förstod aldrig att det skulle vara något annorlunda eller konstigt med Noja.

    Det enda jag förstod var att han var tvungen att ha en speciell cykel. Det var en trehjuling, fast modell större. Den hade vad som kan liknas vid ett flak i bak där man kunde sitta och bli skjutsad av den som cyklade. Det var ett riktigt vrålåk.

    När Noja slutade komma till oss och istället blev placerad i en gruppbostad så blev jag förkrossad. Men fick ärva hans cykel. Jag älskade den och brukade köra runt på diverse grejer som jag tyckte var bra att ha till olika saker; jag hade fika, hammare, filt, någon bok och andra livsnödvändiga grejer med mig.

    Jag vägrade länge cykla på något annat än Nojacykeln och lärde mig således att cykla långt efter de flesta andra ungarna gjorde det. När jag skulle lära mig cykla på en tvåhjuling så gjorde jag det mest för att det förväntades av mig, för innerst inne fattade jag ju att det var trehjulingar till vrålåk som var grejen.

    Men så kom då slutligen dagen när Nojacykeln gjort sitt. Jag var ledsen och ville inte riktigt släppa taget om vare sig Nojacykeln eller Noja. Men var tvungen.

    Tvåhjulingar till tramscyklar slutade i sinom tid vara tramsiga och blev det normala. Noja slutade vara verklig och kändes till slut som något jag själv hittat på. Tills jag en dag, bland all bråte som min sentimentala far inte haft hjärta att göra sig av med, hittade Nojacykeln. Den kändes liten och den var trasig. Men det var fortfarande ett vrålåk.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>