Ingen vurpa men väldigt fint!

Josephine kommenterade gårdagens vurpinlägg med följande fina historia! Kärlek till cyklar!

Kära vän,
jag har ingen vurpa att berätta om, även om det finns många, men skulle gärna vilja dela med mig av mitt första och finaste cykelminne.

Vi hade ett fosterbarn som hade ett hjärtfel som orsakat syrebrist i hjärnan vid födseln och han hade därför, bland annat, en arm som inte var helt utvecklad. Han hette Thomas, men jag kallade honom Noja och jag älskade honom väldigt mycket, han var lite av min hjälte faktiskt. Jag förstod aldrig att det skulle vara något annorlunda eller konstigt med Noja.

Det enda jag förstod var att han var tvungen att ha en speciell cykel. Det var en trehjuling, fast modell större. Den hade vad som kan liknas vid ett flak i bak där man kunde sitta och bli skjutsad av den som cyklade. Det var ett riktigt vrålåk.

När Noja slutade komma till oss och istället blev placerad i en gruppbostad så blev jag förkrossad. Men fick ärva hans cykel. Jag älskade den och brukade köra runt på diverse grejer som jag tyckte var bra att ha till olika saker; jag hade fika, hammare, filt, någon bok och andra livsnödvändiga grejer med mig.

Jag vägrade länge cykla på något annat än Nojacykeln och lärde mig således att cykla långt efter de flesta andra ungarna gjorde det. När jag skulle lära mig cykla på en tvåhjuling så gjorde jag det mest för att det förväntades av mig, för innerst inne fattade jag ju att det var trehjulingar till vrålåk som var grejen.

Men så kom då slutligen dagen när Nojacykeln gjort sitt. Jag var ledsen och ville inte riktigt släppa taget om vare sig Nojacykeln eller Noja. Men var tvungen.

Tvåhjulingar till tramscyklar slutade i sinom tid vara tramsiga och blev det normala. Noja slutade vara verklig och kändes till slut som något jag själv hittat på. Tills jag en dag, bland all bråte som min sentimentala far inte haft hjärta att göra sig av med, hittade Nojacykeln. Den kändes liten och den var trasig. Men det var fortfarande ett vrålåk.

Det här inlägget postades i Livsstilsdeflation. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ingen vurpa men väldigt fint!

  1. Josef K. skriver:

    Genuint fint!

  2. Johnna skriver:

    Åhh det påminner om min kompis Annas cykel. Älskar den verkligen. Hon är förlamad i benen så cyklar med händerna. Det är jättekul men väldigt jobbigt då jag inte är lika vältränad i armarna som i benen. Vi har haft trevliga cykelturer med den där. Alltid kul att testa andra typer av cyklar. Jag tycker velomobiler är häftiga- har aldrig testat men vore kul att få se och testa ngn gång :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>