U T T R A M P A R E N

Så, vad skriver man efter någonting sånt här? Hur sammanfattar man, hur avslutar man. Reflections on a revolution är liksom redan skriven. Jag måste skapa någonting nytt, göra eget, göra själv.

Jag kanske borde börja kronologiskt med min tid efter det att ni sist såg mig på bron fram till idag två veckor efteråt då jag sitter på en buss som åker genom ett regningt Värmland.

Men jag tror att jag gör bäst i att prata om tomheten. Om det vakum som uppstår efteråt. Jag har förändrats i mina grundvalar, jag kan med fog påstå att jag inte är samma person på den här sidan sommaren som jag var i våras. Någonting hände med mig, någonting förändrades. Allt det gamla finns kvar, delvis som ett minne men också som en verklighet, men till det gamla har nytt tillkommit. Jag är som en uppblåst ballong. Fortfarande samma ballong som när jag var platt, men förändrad, omformad, uppblåst. Jag har förändrats men min stad är sig lik, mitt älskade värmland ser ut som det har gjort de senaste tusentals åren. Så trots att allt annat är lika så har jag förändrats med en sådan kraft att de ögon jag använder för att se min värld avbildar den på nya sätt.

Det känns tomt, vem är man när man inte är Supertrampare? Det finns många epitet jag skulle kunna tänka mig, Marathonlöpare, sjörövare, magister, pappa, partisan, konstnär eller avslappnad. Men ingenting har ännu presenterat sig. Jag är liksom som vanligt fast med 600 mil i benen och i skallen. Som vanlig fast helt förändrad.

Det känns tomt och varje gång jag ställer mig i duschen växer tomheten. Det jag tidigare längtat efter och inte kunde släppa med mina tankar, rinnande varmvatten som löser upp vägdam och svett. Helt plötsligt är det åter vardag. Första gången var det fantastiskt, andra gången underbart, tredje gången var det skönt och nu är det redan rutin. Var det såhär livet var?

Jag känner mig samtidigt uppfylld. De människor som jag älskar och som jag saknat, de som frågar hur det har gått, de som fortsätter fråga därför att de vet att jag behöver prata. De fyller mig mer nu än någonsin tidigare. När jag hungrar efter den ständiga rörelsen äter jag mig mätt på deras kärlek.

Många frågar hur det har varit. De flesta vill veta vad som har varit farligt. De flesta gör jag nog lite besviken då jag inte har så många historier om farlighet att berätta. Mitt äventyr har inte varit av den våldsamma, explosiva formen. Mitt äventyr har varit av ett långsamt, fredligt och relativt ofarligt slag. Som en ständig rörelse snarare än en explosion. Som universums utvidgning snarare än Big Bang. Det har inte varit farligt. Det har varit långt och länge. Den längsta sommaren i mitt liv. Mycket möjligt att det även är den bästa.

En rörelse genom en kontinent med en kultur som jag trodde att jag skulle förakta. En kontinent med ett folk jag tidigare lärt mig vara okunniga. Jag älskar när jag får lära mig att jag har fel. Det är då jag växer. Resan genom Virginias gröna värme. Kentuckys uppkäftiga och egensinniga hillbillys. Illinois vackra floder. En resa genom Missouris berg och dalbana. Kansas oändliga ändlighet. Colorados hisnande vackra berg. Utahs undervattensmånlandskap. Nevadas skoningslösa torka. Slutligen även en resa genom Californias berg och apelsinodlingar. En resa in i mikrokosmos, ut i makrokosmos. In i själen och ut i världen. Precis så som en vacker och utvecklande kärlek ska vara. Ja, jag vet att jag är högtravande, men ni får lov att stå ut med mig, det finns inget annat sätt att beskriva det hela utan att ta till de största superlativ man har i sitt vokabulär och de mest högtravande formuleringarna. För när annars skulle man använda dom om inte då man försöker beskriva vad det innebär att korsa en kontinent med benstyrka och hjulets rullning.

Jag ska berätta lite om min tid i California i alla fall. Dean hade en bekant som hade en bekant som bodde i närheten. Så vi fick bo där. Rese och Bob var två hängivna löpare och hundägare som öppnade upp sitt hem för oss. En avskedspresent från USA på något vis. Så, i tio dagar skrotade jag runt i ett fint villaområde. Rastade hundar, lagade mat, pratade om löpning och cykling, rensade ogräs, gick promenader, rensade ogräs, lärde mig äta vanliga portioner, rensade ogräs och tittade på tv. Min tid där lämnade ingenting övrigt att önska om det inte vore för det faktum att jag längtade hem precis hela tiden. Jag var ju liksom färdig med min resa.

Mina promenader var till en början plågsamma. Cykelben och promenadben är inte samma sak. En hel dag gåendes i San Franciscos backar gav mig en sån träningsverk att Dean fick hjälpa mig ur sängen dagen därpå.

Dean fick åka hem ett par dagar före mig. Ett sorgligt farväl på en tunnelbanestation till en ny vän. Jag har aldrig skrattat så mycket med någon annan människa. Jag har heller aldrig varit så hög på endorfiner och dopaminer efter heldagar med motion som med Dean så det är kanske inte så konstigt.

Så en dag i mitten av augusti fick jag åka hem. En plågsamt tråkig flygresa där jag gjorde vad jag ägnat sommaren åt ogjort. På flygplatsen i Oslo väntade kramar, leenden, kärlek och efterlängtade återseenden. Jag var äntligen hemma.

För några timmar sedan rakade jag av mig mitt äventyrsskägg. Det blev en ritual, ett inträde i den vanliga kontorsapans liv och leverne. Men trots att det kan tänkas att jag kommer se ut som vilken kontorsapa som helst, vilken lärarjävel, akademiker, pappersvändare eller stolsnötare så kommer det alltid finnas en gnista av det äventyr jag nu avslutat i mig. Jag kommer alltid att veta att jag i alla fall en gång var tillräckligt stark för att ta mig tvärs över USA på cykel. Dålig andedräkt, taskig hållning, gubbvikar ovanför pannan, en lägenhet som någon inredare på tv3 kunde skratta gott åt. Allt det där spelar inte längre någon roll. Jag bär med mig att jag i alla fall och hur som helst var tillräckligt stark och ägde det modet som krävs för att en gång säga: Jag ska cykla tvärs över USA. Jag gav mig faktiskt av.

Det här är inte bara slutet av mitt cykeläventyr. Det är även slutet på ett år utan konsumtion. Eller, kanske så att det är slutet på ett år med väldigt lite konsumtion. Jag kommer aldrig att gå tillbaka till att vara den konsumist jag en gång varit. Ni som läser den här texten, ni kan kanske förlåta mig om jag kommer ha omoderna och slitna kläder. Ni vet ju att jag numera sätter mitt egenvärde i annat. Nej, jag önskar inte att alla ska bli nollkonsumenter. Men om jag får önska mig någonting så är det att vi gemensamt börjar fundera över begreppet behov. Vad behöver vi egentligen för att må bra. Vilka delar ska till för att man ska känna sig hel. Om vår kultur kommer man i framtiden att säga att vi köpte saker vi inte behövde, för pengar vi inte hade, för att göra intryck som inte bestod, på människor vi inte brydde oss särskilt mycket om. Jag önskar att den tiden snart är över. Jo, visst, förvisso för planetens skull. Men framför allt för våra egna inres skull. När vi låter vårt värde bestå i de prylar vi köper överger vi makten att definiera vilka vi är åt de som har annat än vårt bästa för ögonen. Att fundera över vad man behöver är att göra uppror. Att gå förbi pressbyrån utan att köpa den där chokladbiten är att ta makten över en själv. Att klä sig i omoderna kläder är att pecka fuck you åt de som inte bryr sig om oss och krama och pussa oss själva och de som verkligen är viktiga i våra liv.

Ibland undrar jag hur det är att inte vara en person som tror att jorden snart ska gå under, ibland undrar jag hur det är att inte leva i en tid där det är lätt att finna bevis för att det är så. Framför allt undrar jag lite hur det känns om man inte känner att man själv bär ett stort ansvar för att världen ser ut som den gör. Men jag är inte sån, jag lever här och jag känner mig skyldig. Ja, jag är rädd, jag är skiträdd, och jag skäms över att jag bidragit till att det blivit såhär. Men samtidigt ger det mening åt min tid här. Om jag någon gång möter en gud eller någon annan som bossar över det hela så vill jag med rak rygg och utan att vika med blicken kunna säga att jag gjorde så gott jag kunde. Att jag i de tillfällena såg ett val alltid gjorde det jag ansåg mest rätt för flest personer. Kanske har jag redan på flyget till mitt äventyr försakat min rätt till en rak rygg och en stadig blick. Det här är inte en klimatblogg. Det här handlar om enkelhet och om ett cykeläventyr. Men kanske, kanske har jag inspirerat någon att leva lite enklare och att någon dag i vecka ta cykeln till jobbet i stället för bilen, om inte annat under sommarhalvåret. I så fall känns det bra.

Det finns många människor som jag är skyldig ett stort tack. Jag hoppas att ni alla som känner att ni borde få ett tack också har fått det eller snart kommer att få det. Alla ni som har hjälpt mig på olika sätt, ni som har läst och hejat på, ni som har skickat sms när det har varit motigt för er uttrampare och även ni som skickat sms när det har varit medvind och nedförsbacke. Jag känner mig uppfylld av tacksamhet och kommer göra vad jag kan för att ge tillbaka av den vänlighet som givits mig. Till er och till världen.

Nästa projekt, nästa äventyr håller redan på att ta form. Kanske blir det ett maratonlopp, kanske en grönsaksodling på min balkong, förhoppningsvis båda. Men det får bli en helt annan historia. Det här är Uttramparens avsked.

Avslutningsvis; ett stort tack till mina starka ben och mitt tjocka skallben. Utan er hade det inte varit möjligt. Fy faan va cool jag är. Jag har faktiskt cyklat från atlantkusten i Virginia till stilla havskusten i California. Det bär jag med mig för resten av livet.

P.S Om någon vill ge sig ut på eget cykeläventyr så lånar jag gärna ut utrustning och erfarenhet. Hör av er.

Fred, kärlek, fortsatt medvind och nya äventyr tillönskas er alla.

//Uttramparen (för sista gången)

Photo: Dean Hansen (My friend)

Nu antligen far mina ben vila. Jag har natt mitt mal. Jag har tagit mig de 610 milen fran atlanten till stilla havet pa min cykel. Jag kan antligen lagga upp den har bilden. Och darmed kan jag forklara mitt uppdrag slutfort. Jag har antligen fatt levererat vykortet:Det har gatt en tid sedan jag kom fram. Jag nadde brofastet klockan 7 pa kvallen den 31 juli. Det innebar att det tog mig tva manader och nagra dagar att korsa en kontinent pa cykel.

Jag aterkommer till slutet snart. Men jag har en hel stat att beratta om forst. Det var skont att lamna Nevada. Skont pa manga satt. Mentalt var det skont att veta att det snart var fardigcyklat, fysiskt var det skont m ed lite luftfuktighet. Den torra okenluften gjorde mig sa torr i munnen och lungorna att det var riktigt bresvarligt pa slutet. Det var ocksa skont att komma in i lite mer tatbebyggda omraden. Vatten var helt plotsligt inte ett problem langre.

Men, mellan Nevada och havskusten lag ett sista hinder i vagen. Sierra Nevada. The hill to end all hills sa att saga. Slutbossen om man som jag spelar lite for mycket TV-Spel. Det var vill jag pasta en mycket vardig slutboss. Tuff klattring, varm luft i borjan for att sedan bli iskallt pa slutet. Klattringen tog oss goda fyra timmar men val dar uppe viste vi att vi hade klarat det. Vi satt dar och fros samtidigt som det gick upp for oss att vi i den stunden hade klarat av det sista hindret i var vag. Fran och med da var det bara nedforsbacke hela vagen till kusten. De sista bergen var kanske de vackraste. Snokladda toppar och morka tallskogar. Langre ner, narmare havet byttes tallarna ut mot vinodlingar och apelsintrad. Pa skamt sa vi till varandra att vi inte viste vad vi hade gjort for att fortjana en sa lang nedforsbacke eller sa vacker utsikt. Egentligen viste vi precis vad vi hade gjort for att fortjana det. Vi hade cyklat tvars over en kontinent. Vi hade satt in vara meter pa hojdbanken under resan och nu kunde vi gora ett stort uttag.

Pa toppen av berget motte vi en tjej som ocksa var supertrampare. Hon gav os hennes killes telefonnummer och bad oss att ringa honom om vi behovde nagonstans att bo nar vi kom ner. Det gjorde vi. Han var inte hemma nar vi skulle vara framme. Men istallet for att saga nej sa lamnade han sin dorr till sitt hus oppet. I kylen stod nagra ol som han bad oss dricka. Nar jag somnade pa en soffa i Sacramento insag jag at den typen av generositet nog kommer vara mitt starkaste minne. Folk som helt utan att kanna en slapper in en i sitt hus och ger en mat. Jag hoppas verkligen att jag kommer fa tillfalle att atgalda all den har vanligheten jag mott tillbaka till varldsaltet.

Sista dagen blev ocksa var sista 100 milesdag. 100 miles var tidigare pa resan en bedrift. Nu gick det pa endorfin och dopamin hela vagen och jag kande mig pigg och lycklig nar jag tog mina forsta steg pa Golden Gatebron. Lyckan handlade kanse mer om att jag inte skulle behova cykla nagot mer nastkommande dag an om att jag precis besegrat en kontinent. Men oavsett lyckans grund sa var det overvaldigande.

Idag kanner jag mig fortfarande lycklig men jag inser ocksa att min resa har lamnat en viss tomhet. Dels for min identitet, det har projektet har varit en viktig del av vem jag ar. Men ocksa i min livsstil. Jag vet att jag kommer sakna mitt luffareliv. Jag kommer sakna att krypa in i mitt talt om natterna. Jag kommer sakna att somna sa fort huvudet landar mot luftmadrassen. Jag kommer sakna den standiga fysiska aktiviteten. Jag kommer sakna att hela tiden se nya platser. Jag kommer slutligen aven att sakna Dean. Min van och vapendragare. Det ar svart att avgora om jag hade klarat det utan honom. Det hade kanske gatt. Men, jag vet att jag aldrig nagonsin hade haft en lika rolig resa om han inte hade varit med mig. Jag gjorde aldrig lumpen sa kanske ar Dean det narmsta jag kan komma en lumparpolare.

Jag onskar att jag kunde skriva att jag nu ar pa vag hem till de som alskar mig, men jag har en dryg vecka att doda innan mitt plan lyfter. Men, vad jag har forstatt av San Francisco sa finns det en lang rad platser som vore varre att vara strandad pa. Jag ska ga vilse i Castro kvarteren bland alla bogar och flator, kolla in chinatown, little italia, eller ateruppleva en tidigare resa i de japanska kvarteren. Kanske byta ut ett nytt laskberoende mot ett gammalt kaffeberoende. Aka lite sparvagna. Framfor allt ska jag hange mig totalt at att inte trampa mera.

Nar jag kommer hem, nar det hela har fatt sjunka in ska jag forsoka skriva en vardig text for att avsluta ett sant har projekt. Men innan jag ater trampar svensk jord sa finns det en sak kvar att gora.

En ritual som varit med mig pa de flesta av mina resor. En lat som vuxit till nagonting storre. Christian Kjellvanders Homeward rolling soldier. For alla som har ett hem att langta till. For kanske ar det sa att den viktigaste anledningen till att vi reser ar for att vi en dag ska fa komma hem. Det storsta aventyret kommer alltid att vara personen som sover bredvid dig!

Det kanns lite konstigt att lagga upp den har bilden nu nar jag ruller in in calefonia tidigt i morgon bitti men, ratt ska vara ratt och jag har faktiskt spenderat en relativt lang tid i Nevada:Man kan gora tva listor ovar Nevada. Ena listan kan da berora allting som det finns gott om medan andra listan skulle da namna sadant som det ar brist pa har. Den forsta listan skulle ha tva punkter. Torrt gras och marklopare. Den andra listan skulle innehalla allting annat ni mojligen kan tanka er. Sa som vatten, mat, internet-uppkoppling, telefonnat, manniskor och skugga. Det ar inte sa att jag har ogillat Nevada. Nevada har varit fint pa sitt satt. En tredjedel uppforsbacke, en tredjedel nedfor och sa en tredjedel platt, upprepa ungefar fyra ganger per dag sa har ni en god bild av det hela. Ironiskt nog har Nevada varit den hittills svaslaste staten. Inte en enda dag har temperaturen overstigit 30 grader vilket for den har resan far ses som svalt. Pa natterna sjunker temperaturen till narmare nollan vilket gor att man maste forbereda sig val innan man kryper ner i sovsacken. Min trogne resekamrat sag ut sahar nar jag vakte honom haromdagen. Man satter pa sig alla klader man har med sig, fryser sa att man skakar tills solen har varit uppe i ungefar fem minuter. Sen ar det bara att ta av sig allt igen och svettas igenom dagen.

Som sagt var her jag inte ogillat Nevada. Men nu ska det bli skont att se nagonting annat an torrt gras och marklopare. Efter vagen har vi plockat upp tva nya resekamrater. Rob och Alex. De bada hade varit utan sallskap i narmare tva manader var sa de gjorde oss mer an garna sallskap efter Higway 50 som lar vara Amerikas ensamaste vag. Alex har klarat av en bedrift som jag inte pa nagot vis kan forsta mig pa, han har korsat den amerikanska kontinenten pa en budget pa 6 dollar om dagen. Han har levt pa brod, jordnotssmor och tonfisk. Jag ar inte direkt avundsjuk men och inte ens imponerad. Han ar vid det har laget riktigt undernard och har svart att halla upp det tempo som man behover for att komma fram till vatten innan solen gar ner. Men, bevisligen gar det.

Higway 50 som vi har foljt genom hela Nevada gar i Ponnyexpressens hovspar. Man far verkligen beundra ryttarnas mod i de har trakterna. I en annons fran bolaget som organiserade postrytteriet sokte man efter modiga, magra och unga foraldralosa man som sokte aventyr. Manga omkom och de flesta rakade ut for ran och overfall. Nar jag kanner mig ensam har i oknen sa tanker jag pa dom och hur de hade det nar de var, pa riktigt ensama.

Det har hant nagonting med min diet, det har liksom kommit smygande. Jag kom pa mig sjalv med att ata fyra tortilliabrod fylda med Nutella till lunch idag. Det hela skoljdes ned med en flaska uppiggande laskedryck. Det ar tur att jag snart far aka ifran det har landet. Hem till havregryn och knackebrod kommer att gora mig gott.

I morgon ska det sista berget bestigas. Sierra Nevada reser sig stolt och hotfullt i horisonten. Jag borde inte vara radd for det, jag borde kanna mig stark och valtranad vid det har laget. Men i sjalva verket kanner jag mig mest trott. Jag har ont i knana och hofterna efter en sommar pa cykeln. Den senaste tiden har jag tillatit mig sjalv att ge mig han at hemlangtan. Det gor att dagar utan dusch och ordentlig mat blir mindre aventyrliga och mer sorgliga. Men. Ett berg till maste bestigas. Sen ar det i prncip nedforsbacke hela vagen till kusten. Trotts att det gor ont och att jag langtar hem sa tror jag inte att det ger sa goda odds att sattsa sina pengar pa att jag kommer klara det nu. Endast ett berg kvar.
Idag nar vi cyklade mellan Fallon och Carson City sa akte vi forbi en sjo. Ni kan ju tanka er att vi var tvugna att stanna for ett bad efter over hundra mil i okenlandskap. Nar vi stod dar i det svala vattnet, jag och Dean, betraktande vara lojliga solbrannor, tittade vi pa varandra och konstaterade att det har varit en bra sommar. Jag insag i den stunden hur mycket jag kommer sakna min nya van. Men som tur ar sa flyttar han till Malmo till varen sa jag far snart se honom igen.

Nu ska jag leta reda pa en bra glassbar och ge mig han at mer socker innan jag slar upp taltet.I morgon ar det min alskade brors fodelsedag sa jag ska tanka en massa pa honom innan jag somnar.

4 dagar kvar!

Idag ar det vilodag. Resans sista vilodag. Jag vet att min kropp behover vila, mina knan och handleder paminner mig standigt om att det har blivit lite for mycket trampande den senaste tiden. Och om jag ska vara arlig sa tog jag mig upp for gardagens branta berg pa socker och antiimflamatoriska. Men anda ar det sa svart att sitta still. Min sjal ar van vid arr vara i rorelse, att fardas, att sova pa nya platser varje natt. Jag blir rastlos av att vara stilla. For hoppningsvis ar det nagonting jag kommer vanja mig av med nar jag komer hem. Gardagen bjod pa annu en brant nedforsbacke. 17 miles med 4-8% lutning. (jag forstar inte vad det menas det dar med procenten men jag vet att fyra ar brant, atta ar javligt brant och The Hogback ar 14%).

Gardagens nedforsbacke har skramt mig i flera veckor. anda sedan jag sag den pa kartan. Lang och brant med manga krokiga partier. Pa vag mot den blev vi varnade om att det var lavinomrade (vilket inte riktigt berorde oss) om att det var risk for fallande klippblock och att det fanns lost grus pa vagen. Som ni forstar sa gjorde inte detta att min nervositet lattade. Precis vid kronet motte vi sex andra cyklister som hade akt bil upp bara for att fa cykla ner. De pastod att det var nordamerikas roligaste nedforsbacke sa jag fick lov att tro dom.

I borjan av nedstigningen forsokte jag kontrollera farten med mina bromsar. Men i den har typen av nedforsbackar har man inte sa mycket val an att slappa taget. Om man bromsar for mycket riskerar man att branna bromsbelaggen sa at tman far klara sig utan resten av backen. Att ga av och ga ar inget alternativ da min karra vager for mycket for att halla emot i 17 miles. Sa, det aterstod bara ett alternativ. Slappa alla illussioner om kontroll, be en bon och sen falla fritt. Hastigheten nedfor uppmattes till 74 km i timmen.

Trots hastigheten var det inte radsla jag kande. Jag kande tacksamhet och forundran. Det som tidigare skrammt mig blev till en viktig upplevelse. Vad jag insag dar, susande ned for branten var att livet aldrig ar tryggare an sahar. All var trygghet ar en illusion, vi far for oss att vi kanner oss trygga. Men, livet lovar ingenting. Livet ar har precis nu. Ingen kan garantera att vi inte kommer kora pa en sten som punkterar vart framhjul. Ingen kan skydda oss fran olyckan, sjukdomen eller hungern. det anda vi kan gora ar att ge oss han at det liv vi har just nu.

jag vet att det later forjavla uttjatat. Men jag hade ett moment igar. Jag ar ZEN! Jag tror inte att jag utsatter mig for storre risker har an vad jag hade gjort om jag vore hemma under sommaren. Men jag vet att livets skorhet ar mer uppenbart har. Jag gor mig inga illusioner om att jag ar trygg och det ar det ar bland det basta som har hant mig. Luften blir skonare att andas, vattnet smakar battre och kroppens rorelse ar vackrare an nagonting annat.

Vi firade en lyckad nedkomst med pizza, ol och tv pa Cedar Citys billigaste hotell. 

Jag vet att jag har skrivit om det har med cykelkladerna och vad de innebar for identiteten men jag maste gora ytterligare en reflektion. Det blir sa tydligt nar man har en vilodag och nar man gar runt i klader som inte signalerar langtur pa cykel.

Nagon gang i borjan av min resa, kanske andra veckan lamnade jag tva dollar pa bordet vid en restaurang som jag passerade. Nar jag precis skulle satta mig pa cykeln kommer servitrisen ut till mig och gav tillbaka mina pengar. Hon sa att jag behovde dom mer an jag, hon blinkade med ena ogat och sprang sen generad tillbaka in.

Idag nar jag gar pa gatan ar jag en luffare, lowlife, uteliggare. jag ar skaggig och har ovardat har, urblekta klader och konstig solbranna. Jag ser ut som en luffare och formodligen ar det det jag ar. nar jag sitter pa cykeln i mina cykelklader sa far folk jag moter en forklaring. Jag ar pa ett aventyr, jag ser ut sahar for att jag har cyklat langre pa tva manader an vad manga gor under hela sitt liv. Jag vinkar, de ler, jag ler tillbaka.

Idag ar det ingen som ler. kanske overdriver jag nagot men jag kan helt klart kanna av en skillnad i andras bemotande. Det ar en obehaglig men viktig erfarenhet. Vem ser jag ner pa nar jag ar hemma? Ibland vill jag ursakta mig: :”Ja, alltsa, jag ser ut sa har nu, men egentligen ar jag utbildad larare, jag har en lagenhet och en manadslon.” Fast sa kommer jag pa mig sjalv med att det inte borde spela nagon roll. Hej, jag heter Emil, jag ser ut sahar for att jag ar heroinmissbrukare, alkoholist och uteliggare trots det har jag ratt till samma respekt som vem som helst annars.” Le mot mig nar jag ler mot dig, vi ar bada manniskor pa vag pa cykel nedfor en brant.

I dag ska jag gomma mig har pa biblioteket, leta reda pa nagon bok som jag redan last som jag kan lasa nagra favoritstycken ut. Sen ser jag fram emot att klockan ska bli sju for da visar de Wall-e pa tv i kvall. Kanske ytterligare en pizza men jag hoppar olen for i morgon blir det cykling igen. 11 dagar kvar till den gyllene bron om allt gar som det ska.

Jag skulle vilja be dig som laser om en liten tjanst. Jag skulle vilja be dig att ga till narmsta vattenkran och tappa upp ett glas kallt vatten. Jag skulle vilja att du drack det dar precis dar du star. Ta sedan med ytterligare ett glas till datorn men var forsiktig sa att du inte spiller over tangenterna. Vatten ar det mest fantastiska som finns. Pa den har resan har jag druckit fortiogradigt vatten som smakat plastflaska som anda varit godare an nagot fint vin jag nagonsin smakat. Vatten ar underbart.

Karin Boye har fel! Den basta dagen ar inte alls en dag av torst. Den basta dagen ar en dag da man hittar en Subway som har fri tillgang till laskautomaten. Det ar langt mellan kranarna i Utah. Det gor att jag maste ransonera och hela tiden tanka pa hur mycket vatten jag dricker. Det gor att jag tanker pa vatten, vatten och bara vatten. Nar jag val hittar det sa dricker jag i giriga klunkar. Kanske ar det lite sorgligt att jag forst vid 29 ars alder har upplevt hur det ar att vara torstig.

Gillar jag Utah? Jag har inte riktigt bestamt mig an om det ar skrammande och underbart eller bara skrammande. Men en sak ar sakert, jag har har lart mig att jag ar mycket starkare an jag nagonsin kunnat tanka mig.

Kanske kan man likna det vid yttre rymden, kanske kan man likna det vid en frammande och obebodd planet. Men av nagon anledning kanner jag mig mest som kapten Nemo ombord pa Nautilus. Oandliga odsliga och outforskade omraden som bara ber om att fa bli utforskade. Trots att det har funnits vagar har sen de forsta mormonerna gav gav sig ut pa strovtag sa kanns det som om jag ar det forsta manniskan i varlden som ser det har. Odsligt och vackert men samtidigt farligt.

Dean har fatt lite tekniska problem med sin frambroms. Den hoppar av lite titt som tatt. Det ar ingen hojdare med tanke pa de oerhort branta nedforsbackarna haromkring. Men, min mamma har lart mig att det inte finns nagonting som inte gar att laga med lite plastertejp. Sa, har ute i oknen far man gora det basta av det man har. Var lagning fungerar forvanandsvart bra och han har overlevt tva tredjedelar av Utah.

En annan sak man kan anvanda plastertejp till ar att tejpa sin nasa. Det skrev jag om i mitt forra inlagg, har kommer bildbeviset. Av nagon anledning ser jag valdigt arg ut. Jag ar inte arg, har nog mest solen i ogonen och en valdigt brand nasa.

Aventyrsskagget borjar tillta!

Om tva veckor ar jag fardig. Tva veckor fran och med idag om allt gar som det ska. Forst nu har jag borjat tillata mig sjalv att langta hem. Nar jag ar trott, nar jag ar skitig, torstig, hungrig eller bara less pa att titta pa asfalt sa kan jag tanka pa hur fin hosten kommer att bli. Plocka svamp, kolla pa film, dricka te och lyssna pa en jakla massa bra musik. Konstigt nog dyker inga cykelturer upp i min hemlangtan.

En kvall da jag langtade hem lite extra var nar det var sa har roligt att sla upp ett talt:

Mark Twain lar ha pastatt att manskligheten ar uppdelad i tva sorters manniskor, de som har sett Taj Mahal och de som inte har gjort det. Jag skulle pa samma godtyckliga grund vilja pasta att manskligheten ar indelad i tva sorters maniskor, de som har akt ner for ”The Hogback” pa cykel och de som inte har gjort det.

The Hogback, eller svinryggen som det nog skulle oversattas till ar en stracka pa ungefar en mil. Dessa kilometrar forandrade mitt liv och detta for bara nagra timmar sedan. Det skulle kunna tankas att jag i efterhand kommer minnas The Hogback som resans absoluta peak. Kanske kommer jag angra mig att jag aldrig stannade for att ta nagon bild. Men det kandes som om en bild skulle vara lika fruktbart som att forsoka dricka sin egen svett. Jag ska forsoka att beskriva det i stallet. Tank er en smal vag med en fil i vardera riktning, tank er att den lutar nedat krafrigare an nagon annan vag ni nagonsin tidigare sett. Vagen inte bara lutar utan kroker sig och forsoker kasta av den som aker pa den. Att bli avkastad fran en vag brukar innebara att man hamnar ute i skogen eller kanske pa en sten, men inte har. Pa vardera sida om vagen vantar stup. Jag tror aldrig nagonsin att jag har sett sa djupa stup heller. Inga relingar, bara du, vagen och stupen mot evigheten. Kanske borde tanken skramma en. Kanske borde jag ha upplevt skrack eller nervositet. Men efter att ha spenderat sa manga timmar pa min cykel sa har den blivbit som en forlangning av min egna kropp. Kontrollen, eller kanske avsaknaden av kontroll gjorde att jag kande det som om jag flog. For en sekund eller tva tankte jag att om jag inte skulle klara mig, om vagen skulle kasta ut mig i evigheten sa skulle jag i alla fall lamna det har livet pa basta tankbara satt, som en rovfagel pa vindarna som bar uppat. Stupen drog med sin ofantliga skonhet, som Najaderna och Sirenerna som lockade sjomannen i fordarvet med sin sang. Men min karlek till livet, till att andas, alska och cykla holl mig kvar pa vagen. Jag tog mig ner till slut, ner pa fast mark. Jag vande mig om och sag upp mot svinryggen. I ett och samma ogonblick kande jag mig ododlig och samtidigt oerhort sarbar. Jag klarade det och kommer darmed att klara av vilken annan provning som vagen har for mig.

Klockan ar snart atta, vi vet fortfarande inte vart vi ska sova i natt. Kanske har vi blivit lite val bekvama i tanken pa att allt alltid reder ut sig. Jag ska i alla fall nu ge mig ut i okenkvallen och leta efter en plats att sla upp mitt talt. I natt ska jag dromma om att andas, alska och kanske aven om att flyga som en rovfagel.

Det ar nu fyra dagar sedan min kropp fick rinnande vatten over sig. En servitris pa ett cafe fragade lite forsiktigt vad det var som luktade. Jag onskar att jag kunde dragit fram en skunk ur fickan och berattat att det bara var mitt husdjur. Men tyvarr ar det jag.

Jag har hittills haft med mig en liten dator pa resan. Mest for att kunna skriva inlagg med de svenska prickarna. Men, om det var varmen, kolden, fukten, dammet eller skakningarna som var den slutliga dotsstoten for burken vet jag inte men den har nu gatt hadan till en fin plats, fylld med oppen kallkod att beta och friska strommande ettor och nollor att dricka fran.

Det innebar att ni far halla till godo med inlagg utan prickar har framover. Samt att ni far sta ut med mina stavfel. Utan rattstavningsprogram framstar min skolgangs tillkortakommande med all tydlighet.

Men nu ar det ju inte det som den har bloggen handlar om utan om cykling.
Jag kan numera skryta med att ha cyklat hela vagen in i Utah. Mormonerland, oknen, dammet och vindens hemvist.

Jag hade allvarliga funderingar pa att vanda om och gora colorado igen for det var helt fantastiskt. Vackra berg, vackra skogar och vackra floder. Hittills har det verkligen varit det finaste jag sett i hela mitt liv. Men sa motte jag en man som sa att jag inte hade sett nagonting foren jag sett Utah. Sa, det ar vall bara att trampa pa vasterut.

Det ar kallt nu. Inte pa dagarna, da ar det varmt och skont, men pa natterna och pa morgnarna. Vi huttrar och fryser nar vi packar ihop vara talt. Vi klar pa oss alla varma klader vi har med oss och sa ger vi oss av. Trotts alla klader fryser vi bada sa att vi skakar. Sen ungefar 15 minuter efter att vi trampat igang sa gar solen upp och det blir 25 grader varmt. Da ar det bara att stanna och kla av sig alltihop igen.

De kalla natterna paminner mig om vilket fantastiskt bra talt jag har meed mig. Utan det skulle jag inte fa manga timmar somn i den har kylan. Stort tack till mamma och S som tjatade pa mig om att ta med mig langkalsanger. De har kommit val till pass.

Dean varmer sig vid en kamin senast vi sov innomhus.

Oknen har skramt mig. Sen jag startade den har resan har jag varit radd for Utah och Nevada. Men nu ar jag helt plotsligt mitt uppe i det och inser att det finns valdigt fa saker har i varlden som skrammer mig langre. Den har resan har visat mig hiur stark jag ar och hur lite farligtheter det egentligen finns. Jag kanner mig starkare an nagonsin i mitt liv och ger mig gladeligen ikast med vad oknen har att erbjuda. (Eller for att citera Cole fran TV-spelet Gears of war: BRING IT!)
I Utah kan man vanta sig en hel del spannade saker, och en hel del lite val spannade saker. Bland annat 12 mil utan vatten, en stracka smal vag med stup pa bada sidor och ett berg dar man aker utfor 5000 feet pa ungefar 7 km, det mina damer och herrar ar ett brant berg.

Men, om jag tagit mig sa har langt kan jag inte lata mig skrammas av stup och torst. Det ar bara att trampa pa. Jag borjar faktiskt narma mig stilla havet nu.

Som hjalp mot uttorkning har jag kopt en vattenpase. Fyra liter vatten i en gummiblasa. Den tillsammans med mina tre liter vatten som jag normalt bar med mig borde vara tillrackligt. I morgon kommer elddopet, da far vi se om det var tillrackligt for da ger jag mig av ”Into the wild”.

Det verkar som om det ar svart att fa tackning pa telefonen har i oknen vilket ar konstigt. Det finns ju massa odlor och gamar som man kunde kranga telefonabonemang till om man vore nagot av en forsaljare. Ingen har gett sig pa den grenen av telefoni an sa jag far be om ursakt till er som forsoker na Uttramparen. Jag mar formodligen utmarkt men kan inte svara da signalerna inte nar hit dar jag ar.

Det ar likasa glest mellan biblioteken sa det kan handa att det drojer innan jag kan beratta om mina okenaventyr.

Men, innan jag ger mig av kan jag beratta om mitt forsta aventyr. Sol, sol och mera sol. Jag gor vad jag kan med den ackliga sorjan som kallas solkram. Smorjer pa sa ofta jag kan men jag blir lika fullt brannd, framst pa nasan och oronen. Sa jag trottnade. Jag har redan passerat gransen da jag inte langre ser sarskillt mansklig ut sa jag behover inte bry mig om utseende. Jag tejpade helt enkelt oronen och nasan med plaster. Det verkar hjalpa och oftast tanker jag inte pa att jag har plaster i hela ansiktet foern jag ser hur de jag moter tittar.

Skot om er mina vanner! Nu ger jag mig av!

Så helt plötsligt var jag i bergen. Övergången var helt otrolig. Från det plattaste platta slog jag i en vägg. Man kunde ju tänka sig att det skulle börja med några små kullar, kanske ett litet gupp, men icke. Helt plötsligt var de bara där framför mig. Klippiga bergen. Och de var där med stor stil. Klippigare än jag förväntat mig. Vackrare än något landskap jag tidigare sett. Hård klättring och tunn luft.

Innan all klättring ville jag kolla upp så att min cykel var i gott skick. Om någon har vägarna förbi Pueblo så kan jag verkligen rekommendera cykelverkstaden The continental divide. Att få min cykel kollad, uppsmord, rengjord och ny kedja kostade 20 dollar. Till råga på allt var det en riktigt cool tant som gjorde meket.

Som bonus och uppmuntran inför bergen  fick jag ett riktigt coolt armband som passade en supertrampare finfint:

Localmotive har nu lämnat mig och Dean åt vårt eget möte. Vi hade en riktigt sorglig farvälpizza i ett litet ställe som heter Wetmore. Därifrån fortsatte jag och Dean västerut medan Localmotive tuffade vidare norröver. Innan avsked togs den här bilden på våra snygga armband vi fick från våra värdar i Pueblo: 

Efter många lyckoönskningar och ett löfte om en framtida cykeltur genom Sverige sa vi hej då.

Er uttrampare hade ett och annat att åstadkomma. På baksidan av vår karta varnades vi för höjdsjuka när vi började klättra. De fick det verkligen att framstå som om vi skulle dö på vägen upp för bergen. Riktigt så illa var det kanske inte men vi har gjort en hel del klättring. Luften är tunn som isen i november vilket gör att man känner sig ständigt flåsig. För bara någon timma sedan var vi på resans högsta punkt, Monarch pass 3500 m över havet. 

Jag ber nu mamma mörk att sluta läsa detta inlägg, gå ut med hunden i stället, det här nedanför är sådant du mår bättre av att inte läsa.

Trots att klättringen uppför var tuff var det ingenting mot nedstigningen. Det regnade lite när vi närmade oss toppen, inte tillräckligt för att bli blöt men nog för att bli fuktig. Trotts att jag satte på mig alla kläder jag hade med mig (alla fall alla som gick att bära på samma gång) så började jag frysa bara några sekunder efter att vi börjat rulla. Nedförsbacken var brant som tusan och 17 km lång så innan jag var nere var jag iskall. Jag tror aldrig att jag har frusit så mycket i hela mitt liv. Men kölden var inte det värsta. Jag skakade i hela kroppen, skakningarna gick ner i styret och oavsett hur jag än försökte så var det omöjligt att sluta vingla. Jag har nog aldrig tidigare varit så rädd som jag var på vägen ner från Monarchs pass.

Nere vid botten stod det en skylt om att de hyrde ut stugor. Utan att fråga Dean gick jag in och sa att jag ville ha en. Det var inte fören de drog mitt visakort som jag insåg att jag inte frågat hur mycket det kostade. Det visade sig att det inte var så dyrt som tur var. Jag var helt enkelt tvungen att komma innomhus och få upp värmen så det spelade ingen större roll.  När jag skulle skriva under för debiteringen skakade jag så att det var omöjligt. Jag fick en kopp kaffe och sen gick det bättre. Stugan vi hyr är utrustad för vinterboende så vi har satt på värmen för fullt, det är nu 34 grader varmt.

Nu mamma om du har kommit tillbaka med Hunden kan du börja läsa här igen.

Annars, trots att det är kallt som tusan på bergstopparna så älskar jag Colorado. Det är så vackert att jag ibland känner att jag måste blunda då jag inte kan ta in mer av allt det fina. Inga bilder kan någonsin ge landskapet rättvisa men jag ska lägga upp några i alla fall. 

Vi möter en hel del andra cykliste här, det är liksom den tiden på året. En del åker med lite mera stil än andra. Som killen vars sadel jag bara var tvungen att fota. 

Nu ska jag sova, sova som ett barn, sova som någon som åter blivit varm, sova och drömma om mina vänner som inte är med mig.

Om jag är lite modig skulle jag nog kunna påstå att 2/3 nu är avklarade. Er uttrampare sitter på ett mysigt café i Pueblo precis vid klippiga bergens fot. Jag trodde aldrig att jag skulle längta efter en uppförsbacke så mycket som jag gör nu. Det hela började i går eftermiddag. Helt plötsligt var de bara där, långt borta. Klippiga begen. Om det finns någon annan bergskedja som andas så mycket äventyr som Klippiga bergen så är det möjligtvis Himalaya. FFör ett par år sedan hade jag fantastiska äventyr i Himalaya och längtar verkligen efter att se om de här små kullarna lever upp till samma äventyrsstandard.

Dagarna flyter samman, det sägs att det är lördag idag. Banken mitt emot caféet där jag nu sitter har stängt så det stämmer säkert. De små samhällena blandas samman till ett stort formlöst minne av vägar, sädesdepoer och bensinmackar. I går funderade jag på allvar om jag hade varit borta fem eller sex veckor. Mitt liv har fått en märklig form av rutin och även om jag sällan vet vart jag kommer sova nästkommande natt så vet jag att det kommer bli ett trevligt ställe. När man har släppt alla krav på bekvämlighet, när man arbetar med sin kropp tills den är så trött att den somnar var som helst så upplever man en märklig form av sinnesfrid. Jag vet att det kommer ordna sig. Oavsett vart min cykel tar mig på dessa oändliga vägar så vet jag att jag kommer vakna utvilad nästkommande dag.

I går natt somnade jag i en husvagn hos en relativt galen australiensares fågelfarm. I natt och nästkommande natt sover jag i ett hus som liknar ett palats mer än något annat hus jag någonsin varit i. 

Anledningen till att numera huserar i ett palats är att en av Localmotive tjejerna känner någon som känner någon som bor permanent i det här palatset. Förmodligen är det någon typ av präriemaharadja. Huset är så stort att vi ännu inte har hittat vår värd för natten (ok, det var ett skämt. De heter Mona och Bill och är fantastiskt vänliga).

Ops, ägaren till caféet fick precis reda på att jag cyklar tvärs över kontinenten, det tyckte han var coolt så han bjöd på en caffelatte. Merci!

I natt är sista natten med hela mitt nuvvarande Crew. Localmotive fortsätter norr ut medan the Deanmachine och uttramparen ger sig i kast med uppförsbacken. Det känns riktigt sorgligt att vi nu ger oss av åt olika håll men jag är oerhört tacksam för de dagar de varit mitt sällskap. Förmodligen när jag behövde det som allra mest. Och, vem vet. Kanske ses vi igen om ingen av oss slutar cykla.

Vi hade en cykelincident igår som jag måste berätta om. Dean kör med kärra precis som jag. Häromdagen kollade vi på hans hjul och upptäckte att de var illa slitna på däcken. Men vi kom båda fram till att han nog skulle klara sig till Pueblo. Det gjorde han inte. I går eftermiddag, 20 miles utanför Pueblo exploderade hans ena hjul. Vi var verkligen mitt i ingenstans. Först försökte vi tejpa ihop hjulen så att de åtminstone skulle ta honom fram till målet men det var verkligen omöjligt. Hans däck var FUBAR för att använda ett amerikanskt uttryck. Så, de fyra i resesällskapet som fortfarande hade färdbara farkoster fick fördela Deans packning emellan oss för den sista biten. Jag staplade själva kärran ovanpå min, som en tvåvåningskärra.

Nu ska jag ge mig ut på jakt efter någonting smart att förvara vatten i. För på andra sidan bergen väntar cirkusgurkus hundra mil av öken där det, för att citera Philip, är lite längre mellan läskautomaterna. Sen har vi avskedslunch på en veggirestaurang här i stan. Det är allt bra gött med vilodagar också.

Satan i gatan va jag har längtat efter att få skriva den raden. Och jäklar va jag har tjatat om den raden med mina stackars sputniks. Jag kan härmed lägga upp den här bilden:

Även om Östra Colorado ser precis lika dant ut som västra Kansas är det skönt att veta att allt gräs och allt det platta kommer att bytas ut inom några dagar. Snart kommer jag kunna se berg vid horisonten, berg som ska bestigas.

Resesällskapet har varierat de senaste dagarna. Dean är min ständige följeslagare. Vi åkte ifrån de tre tjejerna för ett par dagar sedan men igår han de ikapp oss igen. Jag är glad för allt sällskap jag kan få i de här ödsliga vidderna.

Vi har avverkat några riktigt absurda kilometerantal de senaste dagarna. En 160 km dag och en 180 km dag staplade på varandra. Som ni säkert förstår så var vi alla sugna på att få Kansas avklarat. 

I går sov vi på ett skönt ställe. Någon typ av ungdomskyrka som öppnade upp sina lokaler och släppte in trötta och hungriga cyklister. Min första dusch på flera dagar så med det var jag väldigt nöjd.

I natt sover vi alla i en husbil som står placerad i Ordway i Colorado. En australiensisk dam har öppnat upp sitt hela hem för cyklister. Inte bara får vi duscha utan även tvätta våra kläder och laga riktig mat. I morgon har vi alla en vilodag i Pueblo då ska jag skriva lite mer utförligt om de senaste dagarnas äventyr. Men just nu står det en stor skål med glass framför er uttrampare som distraherar honom från hans författarambitioner.

Inte mycket nytt under solen. Förutom att Majsen har bytts ut mot gräs. Halva Colorado lär vara lika enformigt men sen blir det åka av. Då ska the rocky spine bestigas. Sen räknar jag med medlut resten av resan.